Vad hade hänt om Einstein fått Ritalina? Och hur många genier och ledare har vi gått miste om idag?
2015-05-08
Jeffrey Zaslow, reporter för The Wall Street Journal frågar sig om Ritalina-revolutionen kommer att beröva morgondagens samhälle på några av dess potentiella genier. Vad blir konsekvenserna då bland företag, stand-up-klubbar och forskningslaboratorier?
Några av världens största genier, inklusive vetenskapsmän, konstnärer, innovatörer och humanister skulle i dagens skola blivit diagnostiserade med ADHD och med största säkerhet fått ADHD-droger.
Vi har Albert Einstein, Thomas Alva Edison, Isaac Newton, Florence Nightingale, Paul McCartney, Picasso, van Gogh, såväl som George Lucas (Star War, Indiana Jones) och Henry Ford att tacka för en mängd uppfinningar, vetenskapliga genombrott, underhållning och estetiska upplevelser.
Vi hade inte haft några Apple-datorer eller smartphones och troligen ingen Kalle Anka på Julafton, inga telefoner och inga glödlampor; inga bandspelare och ingen Mozart, ingen Beethovens femma och inga flygplan. T-Forden hade inte sett dagens ljus.
Detta skulle vara en konsekvens om dagens nerdrogande av avvikande barn hade började tidigare. Men vilka kommande genier och ledare drogar vi ner och går miste om idag och vilka nya upptäckter har vi gått miste om? Alla som får en ADHD-diagnos är naturligtvis inte genier och potentiella Nobelpristagare, men vi vet aldrig vilka.
Om Albert Einstein hade fötts de senaste 10 åren skulle han direkt motsvara den profil som hör samman med ADHD och troligen få Ritalina. Han sade inte ord förrän han var fyra år och kunde inte läsa förrän han var sju, hans lärare beskrev honom som ”mentalt trög, socialt inkompetent och som upptagen av barnsliga drömmar”. I möte efter möte klagade lärarna inför föräldrarna över att han inte kunde koncentrera sig på sina uppgifter. Han blev till sist relegerad från universitetet i Zürich. Vi kan vara helt övertygade om att man idag skulle ha gjort stora ansträngningar för att få honom att ta droger. Och han skulle verkligen inte vara den ende.
Thomas Edison dagdrömde mycket som skolpojke och han satt sällan stilla i skolbänken. Hans lärare sade att han var för oregerlig och dum för att lära sig något överhuvudtaget. Han fick gå i skolan hemma med sin mor som lärare. Det är idag svårt att föreställa sig att de syftade på den man vars forskning senare resulterade i hundratals uppfinningar, bl.a. glödlampan och bandspelaren.
Walt Disney hade flera särdrag som skulle ge honom diagnosen ADHD. Hans kreativitet var unik. Likaså Alexander Graham Bell, Leonardo da Vinci, Mozart, Henry Ford, Benjamin Franklin, Abraham Lincoln, bröderna Wright, m.fl. För att inte tala om Isac Newton och Winston Churchill. Virginia Woolf var känd för att prata extremt mycket och den lysande uppfinnaren Nikola Tesla betraktades som mycket excentrisk under sin uppväxttid. Beethovens lärare anklagade honom för att vara klumpig i hanteringen av sin violin och komponerande av musik. Vad de uppnått talar för sig självt.
Varenda en av dessa stora själar och tusentals andra hade emellertid diagnostiserats som psykiskt störda och dysfunktionella, fått diagnos och ordinerats Ritalina om de gått i dagens skola.
Som tur var för dem, och för oss, fick de inte droger men vad händer med våra barn idag? Ska vi hämma deras initiativförmåga och kreativitet genom att droga ner dem med amfetamin – i samma narkotikaklass som kokain? Skall vi driva upp dem likt växthusodlade tomater, totalt identiska i sin förpackning men utan smak och näring – innehållslösa, initiativslösa. Är vi tillbaka till rashygienens fåra där ”inga utskott tillåts på vår raka nordiska stam” som det sades i riksdagen i början på 1900-talet. Har vi fått en ny modern rashygien?
Kreativa, intelligenta och fritänkande individer sitter sällan still i en skolbänk 6-8 timmar om dagen. De kräver stimulans och utsläpp för sin energi – det gör alla barn. Inte droger. Det är ungefär som att sätta skygglappar på hästar – de ser och går rakt fram men tar inga egna initiativ, har ingen inspiration.
Psykiatrikerna påstår att amfetamin ökar koncentrationen och fokuseringen. Men det vet alla drogmissbrukare som ”pundat” att det är en myt. Koncentration är ett dynamiskt tillstånd, medan amfetamin orsakar ett ”fixerat, hypnotiskt tillstånd” – dock lätt förväxlingsbart med ökad koncentration. Missbrukare kan sitta och pilla isär en apparat i timmar – men aldrig få ihop den igen. Där blir det inga nya vetenskapliga upptäckter. Många som fått amfetamin under sin skoltid upplever den tiden som ett svart hål. Inget har riktigt registrerats.
ADHD-symptom och kreativitet har många beröringspunkter. Så mycket så, att det är nu är vanligt för en komiker, skådespelare, musiker eller artist att tro att de har ADHD. Vi ser det på löpsedlarna. Den totala förvirringen är förståelig, eftersom den typiska listan över ADHD-symptom och kreativa personlighetsdrag är så gott som identiska.
Docent Walter Pollack vid Harvard Medical School forskar i unga elevers skoltid.Han har en mängd anekdotiska bevis för att barn på Ritalina är mindre intresserade av att söka och följa kreativa möjligheter. En pojke han studerade hade varit medlem i skolans vetenskapsklubb. Efter att han blev satt på Ritalina kände han att gnistan han känt inom sig släcktes. Han tappade intresset för vetenskapsklubben och hoppade av. När han senare sluta ta Ritalina återvände han till klubben och utvecklade ett alarmsystem som vann en större vetenskapstävling.
Pollack berättar också om en man i 40-årsåldern som var ett mattesnille och som hade varit hyperaktiv som barn. Som vuxen tjänade han hundratals miljoner dollar genom att utveckla datorteknologi. ”Hans idéer kom till honom som en blixt”, berättar dr Pollack. ”Men han kände att om han fått Ritalina som barn skulle han slutat som lärarassistent i någon vetenskapskurs.”
På så sätt är psykiatrin en verklig fara för samhället.