Socialstyrelsens nya riktlinjer om ADHD-behandling: Kritiska frågor som nu måste ställas
2015-04-28
Socialstyrelsen har nu gett ut riktlinjerna Läkemedelsbehandling av ADHD hos barn och vuxna. Man går emot vad FN:s barnrättskommitté och Europarådets parlamentariska församling nyligen begärt. Socialstyrelsen har låtit jäviga psykiatriska experter, direkt ansvariga för den våldsamma ökningen i utskrivning av narkotikaklassad psykostimulantia, få bestämma åtgärder som strider mot barnkonventionen.
Det finns ett antal riktigt allvarliga frågor som nu måste ställas till Socialstyrelsen (och regeringen, på vars uppdrag Socialstyrelsen tagit fram riktlinjerna):
1. Myndighetens nya riktlinjer säger nämligen att i stort sett ALLA med en ADHD-diagnos ”bör erbjudas läkemedelsbehandling”. Man säger att ”personer med adhd utan samsjuklighet bör erbjudas läkemedelsbehandling med centralt verkande sympatomimetika [psykostimulantia]”, att det är en ”stark positiv rekommendation”, och att ”de flesta patienter eller brukare bör erbjudas åtgärden”.
Hur kan det komma sig att Socialstyrelsen tagit till sig de psykiatriska experternas krav på att än fler barn med en ADHD-diagnos ska ges narkotikaklassad psykostimulantia, i ett läge när förskrivningen nått extrema nivåer på flera håll i landet?
2. Regeringen har berättat för FN:s barnrättskommitté [1] att förskrivning av ADHD-preparat (”drug treatment”) ”bara ska göras i fall där stöd och anpassning är otillräckliga och brist på koncentration, hyperaktivitet eller impulsivitet på ett allvarligt sätt hindrar inlärningsförmåga och social interaktion” [betonat här.]
Hur kan det komma sig att Socialstyrelsen tagit bort detta krav och alltså i stället prioriterat ”drug treatment”?
3. FN:s barnrättskommitté är i sin rapport från februari starkt bekymrad över den ökade förskrivningen av psykostimulantia till barn i Sverige och de skadliga effekterna av de narkotiska preparaten. Man uppmanar regeringen att följa barnkonventionen och se till att andra åtgärder ges prioritet [2]. Men Socialstyrelsens psykiatriska experter går i motsatt riktning och kräver ökad utskrivning, kräver prioritet för ”drug treatment.
Hur kan Socialstyrelsens psykiatriska experter tillåtas utfärda nationella rekommendationer som är i rak motsatsställning till vad FN:s barnrättskommitté i februari begärt ska göras i Sverige?
4. Europarådets parlamentariska församling (PACE) har, efter en längre utredning, den 6 mars antagit resolutionen Ensuring comprehensive treatment for children with attention disorders [3]. I denna klargör man att psykostimulantia bara ska användas som “en sista utväg” (“last resort”).
Hur kan Socialstyrelsens psykiatriska experter tillåtas utfärda nationella rekommendationer som, vad gäller narkotikaklassad psykostimulantia, är i rak motsatsställning till den resolution som antagits av Europarådets parlamentariska församling?
5. I Socialstyrelsens ”expertgrupp” satt några av landets största förespråkare för utskrivning av psykostimulantia till barn och vuxna. Socialstyrelsens expert (Alf Kågström, skolöverläkare Gävleborgs län) har fått 58 000 kronor av läkemedelsbolaget Eli Lilly för att se till att förskrivningen av psykostimulantia i elevhälsans regi skulle stiga i höjden. Gävleborgs län nådde också förstaplatsen i förskrivning av psykostimulantia till barn förra året; 9 % (!) av alla pojkar (10-14 år) i länet fick förra året psykostimulantia. Det är ”USA-siffror” och inget som någonsin skulle kunna hända i Sverige. Socialstyrelsen expert Kerstin Malmberg försvarade förskrivningen i länet genom att ”dra i gummibandet” och säga att 10 % av barnen kunde ha ADHD – en omedelbar fördubbling av vad som annars står i Socialstyrelsens material om att 3-5% av barnen ”har ADHD”. Trots det uppenbara, att de extrema nivåerna i Gävleborgs län var skapade av läkemedelsbolags marknadsföring och andra sociala faktorer, fastslog Malmberg: ”genetiken är ju ofta det som slår igenom” [4]. Aldrig har väl det argumentet varit mer opassande, och mer avslöjande. I Socialstyrelsens expertgrupp satt också Bo Söderpalm som rekommenderar och själv skriver ut extrema doser metylfenidat (300 mg-) och amfetamin (200 mg-) till missbrukare – i vad som bara kan liknas vid 1960-talets misslyckade experiment med legalförskrivning av psykostimulantia till missbrukare.
Hur kan Socialstyrelsen tillåta att ”experter” med så uppenbara allvarliga finansiella och ideologiska intressekonflikter får styra framtagandet av de nationella riktlinjerna? Gäller inte förvaltningslagens bestämmelser om jäv på Socialstyrelsen?
Innebär fraserna om ”jämlik vård” och ”god tillgänglighet” att en tiondel av landets barn och ungdomar – likt förhållandena för pojkar i Gävleborgs län – nu ska sättas på psykostimulantia? Var är de som ska se till att de internationella överenskommelserna följs och att barnens bästa sätts i första rummet?
[1] Socialdepartementet, Written replies by the Government of Sweden to the list of issues (CRC/C/SWE/Q/5) in relation to the fifth report of Sweden to the Committee on the Rights of the Child, 31 oktober 2014.
[2] FN:s barnrättskommitté, Concluding observations on the fifth periodic report of Sweden adopted by the Committee at its 68th session (12 – 30 January 2015), 4 februari 2015, http://tbinternet.ohchr.org/_layouts/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CRC%2fC%2fSWE%2fCO%2f5&Lang=en
[3] PACE, Ensuring comprehensive treatment for children with attention disorders, 6 mars 2015, http://assembly.coe.int/nw/xml/XRef/Xref-XML2HTML-en.asp?fileid=21596&lang=en
[4] Sveriges Radio, Stora regionala skillnader i antalet barn med adhd-diagnos, 7 april 2015, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6130912