Press: Svenska pressreleaser: 24 April 2015

Det är inte den psykiska sjukdomen som är problemet – det är diagnosen

2015-04-24

När vi idag har hundratals ”ambassadörer” som åker land och rike runt för att popularisera psykiska sjukdomar, vilket naturligtvis endast gynnar läkemedelsindustrin, så skall vi veta att det är diagnoserna som stigmatiserar och ställer till värst problem – inte de psykiska besvären.

Människor med psykisk sjukdom tycker ofta att diagnosen stigmatiserar mer än själva sjukdomen. [1,2] Stigmatiseringen märker och klassificerar personer som lever med psykisk sjukdom eller störning som "annorlunda" eller med "oönskade" egenskaper.

De som stigmatiseras med en diagnos förlorar snabbt status och möjlighet att förändra sin situation [3]. Förr i tiden innebar en diagnos att man låstes in på psykiatriska sjukhus på obestämd tid – inte sällan livet ut [4]. Det bidrog till stigmatiseringen eftersom allmänheten kom att associera all psykisk sjukdom och störning med dess mest extrema former, [5,6] stigmatisering av de diagnostiserade såsom galna, idioter, eller dårar. Tyvärr förblir detta stigma ett problem än i dag.

Psykiatrins biologiska inriktning har förvärrat situationen [7,8,9,10,11], då den innebär att psykiatrin klassificerat psykiska störningar och sjukdomar som hjärnsjukdomar, alltså biologiska sjukdomar, och dessutom som obotbara. Det innebär att patienterna förlorar kontrollen över sitt liv och ger upp. De psykiatriska medicinerna, som de skall använda livet ut, gör inte saken bättre, då de sänker initiativs-, aktivitets- och effektivitetsnivån hos personen till en punkt där de är lätthanterliga för omgivningen.

En Kanadensisk undersökning visar, att även om allmänheten antagit en mer biologisk syn på psykiska besvär, efter alla kampanjer i den riktningen, så har dock attitydförändringarna inte förknippats med reducerad stigmatisering. Intoleransen för psykisk sjukdom ökade faktiskt. En tysk undersökning kom fram till en liknande slutsats, att även om man var mer villig att acceptera en biologisk förklaring så ökade den sociala distansen till personen med psykiatriska diagnoser [7].

Det verkar som vetskapen om att de psykiskt sjukas handlingar inte står under deras medvetna kontroll skrämmer folk på grund av deras oförutsägbarhet, och de blir automatiskt betraktade som farliga. Biologiska förklaringar på psykisk sjukdom framkallar en attityd av ”vi och dom”, vilket definierar dem som fundamentalt annorlunda. Anhöriga som blivit psykiskt sjuka omvandlas till ”han” eller ”hon”.

En Kanadensisk undersökning år 2008 fann följande:

• 42% ville inte längre umgås med en vän som diagnostiserats med psykiatrisk diagnos.
• 55% ville inte gifta sig med någon som led av psykisk sjukdom.
• 25% var rädda för att vistas runt någon som led av psykisk sjukdom.
• 50% skulle inte tala om för en vän eller arbetskamrat att en familjemedlem led av mental sjukdom.

Det är också så att mentala sjukdomar ses som mindre behandlingsbara och mer beständiga och allvarliga när de betraktas som biologiska sjukdomar. Det bidrar till övertygelsen om att psykiskt sjuka aldrig blir friska vilket också bidrar till stigmatiseringen.

Lösningen är knappast att åka land och rike runt för att övertyga allmänheten om att det är normalt att vara psykiskt sjuk. Det gör, i belysning av det ovanstående, endast saken värre. Förmodligen är kampanjen initierad av läkemedelsbolag via anhörigföreningar för att öka försäljningen av psykiatriska droger. Det har skett förut och de flesta anhörigföreningar har finansiella kopplingar till läkemedelsbolagen.

Vad är då lösningen?

Lösningen är naturligtvis att bota och rehabilitera de psykiskt sjuka och störda, men det är något psykiatrin aldrig klarat av, alltså måste alternativa lösningar få komma fram. Vi har tidigare presenterat fler alternativ, bland annat den gröna drogfria psykiatrin.

Psykiatrin kommer nog bara att lansera ännu ett piller – denna gång mot känslan av stigma.

Referenser:

1. Kirby, M. & Keon, W. (2006). Out of the Shadows at Last. Report of the Standing Senate Committee on social Affairs, Science and Technology.
2. Mental Health Commission of Canada. (2009). Toward recovery and well-being: A framework for a mental health strategy for Canada. http://www.mentalhealthcommission.ca/SiteCollectionDocuments/boarddocs/15507_MHCC_EN_final.pdf
3. Link, B. & Phelan, J. (2006). Stigma and its Public Health Implications. Lancet, 367, 528-529.
4. Kirby, M. (2004). Mental Health, Mental Illness and Addiction: Overview of Policies and Programs in Canada, Report 1. The Honourable Michael J.L. Kirby, Chair, The Honourable Wilbert Kenon, Deputy Chair, Senate Standing Committee on Social Sciences and Technology.
5. Arboleda-Florez, J. (2003). Considerations on the stigma of mental illness. The Canadian Journal of Psychiatry, 48(10), 645-650.
6. Mulvale, G., Abelson, J., & Goering, P. (2007). Mental health service delivery in Ontario, Canada: how do policy legacies shape prospects for reform? Health Economics, Policy and Law, 2(4), 363-389.
7. Angermeyer, M. & Matschinger, H. (2005). Causal beliefs and attitudes to people with schizophrenia: trend analysis based on data from two population surveys in Germany. British Journal of Psychiatry, 186(3), 331–334.
8. Read, J. & Law, A. (1999). The relationship of causal beliefs and contact with users of mental health services to attitudes to the ‘mentally ill’. International Journal of Social Psychiatry, 45(3), 216–229.
9. Read, J. & Harre, N. (2001). The role of biological and genetic causal beliefs in the stigmatization of ‘mental patients’. Journal of Mental Health, 10(2), 223-235.
10. Walker I. & Read J. (2002). The differential effectiveness of psychosocial and biogenetic causal explanations in reducing negative attitudes toward "mental illness". Psychiatry, 65(4), 313–325.
11. Schnittker, J. (2008), An uncertain revolution: Why the rise of a genetic model of mental illness has not increased tolerance. Social Science & Medicine, 67(9), 1370-1381.