Psykiatrin har skapat en missbruksindustri
2014-11-21
Fler vårdas och fler dör av drogmissbruk än någonsin. Med slogan ”missbruk är en sjukdom” tog psykiatrin över missbruksvården. Ansvarsfriheten köptes av så gott som alla. Missbruk skulle medicineras bort. Meningen var dock inte att man skulle bota någon; meningen var att hålla liv i ett livslångt ”ersättningsmissbruk” – att skapa mjölkkossor åt Psycho Pharma. Men det går att hantera – om man vill!
Det började i slutet av 1990-talet. Psykiatrin hade fått hybris och fått för sig att de var en vetenskap. Nu skulle det skapas ”evidensbaserad” medicinsk vård och SLUT på flummet bland rehabiliteringshemmen – som kördes ner totalt. Trots att de faktiskt hade långt bättre resultat än vad psykiatrin någonsin kunnat visa upp. Men det är klart, hävdar man att någon är drogfri med statliga, ännu starkare opiater i kroppen än heroin, så kan man bevisa vad som helst. Hemmen fick inga bidrag från staten längre och ett tusental platser lades ner. (1) Och då kan man ju naturligtvis påstå att missbruksvården inte fungerar.
Den psykiatriska neurokemisten Markus Heilig fick fritt spelutrymme. Heilig var den som först förespråkade att missbruk är en sjukdom för att ”avlägsna stigmat hos missbruk och att motverka idén att missbruk är en karaktärsdefekt”, (2). Det var liksom okej att vara missbrukare – det är inte deras fel. Och nu skulle den evidensbaserade psykiatriska modellen ta över. ”Ner med behandlingshemmen!” En ny missbruksindustri startade.
Heilig har bland annat sagt:
Om heroinisten behandlas med mediciner som metadon och Subutex återgår dödligheten till normala siffror. Heroinberoende är medicinskt klassat som en sjukdom. Det är också så man ska se på missbrukarna.
– Beroende är en sjukdom och den är kronisk. Återfallen är en del av beroendet som behandlas. Inte slutar man att skriva ut insulin till diabetespatienter som har stoppat i sig en massa kakor?
– All forskning visar att det bara är medicinsk behandling som fungerar på heroinmissbruk – all annan behandling är verkningslös. (SvD 2006-02-04)
Vi skall se hur dessa uttalanden stämmer med verkligheten. Jämförelsen med kakor är ju intressant! Missbruk blev alltså till en sjukdom – som naturligtvis skulle botas med mediciner. Inget kunde vara mer fel, men mer om det sedan. Metadon hade använts sedan 1970-talet utan några uppseendeväckande resultat. Subutex som introducerades 1999, främst genom Heilig, skulle nu bli den heliga ”medicinen”. När missbrukare trotsade alla fagra löften och ändå missbrukade och dog med Metadon och Subutex i kroppen, övergick man ett tag till Subuxone, tidsfördröjd Subotex. Det hjälpte inte. Bägge drogerna kom från samma internationella läkemedelsbolag, etablerade i ett flertal stora länder, såsom USA, Tyskland, England och Frankrike, som nu behövde hjälp för att komma in i Sverige.
Som tack för sin insats blev Markus Heilig senare klinisk chef för National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (NIAAA) i USA. (2) År 2013 köptes han tillbaka till Sverige för 130 miljoner av Vetenskapsrådet som professor vid Linköpings universitet i beroendeforskning. (3)
Resten är historia – en sorglig sådan.
Rekordartat antal dödsfall
Missbruket av Metadon och Subutex är idag gigantiskt, både i Sverige och internationellt. Och dödsfallen överstiger med råge dödsfallen från heroin. Hade man bara tittat på Skottland, Danmark, USA, Frankrike. Finland och Tyskland så hade man kanske dragit öronen åt sig. I Skottland hade man i princip inget missbruk alls innan metadonbehandlingen sattes in – preventivt. Därefter tog det fart. Redan på 90-talet dog det fler av metadon än heroin i Danmark.
Från och med 2006 då regeringen i Sverige gav klartecken för sjukvårdens substitutionsprogram över hela landet ökade deltagandet från 1200 deltagare till närmare 5000 idag.
Men samtidigt ökade antal döda med ersättningsdroger i kroppen drastiskt.
År 2006 var dödsfallen 37 mot 201 döda förra året. Det är 78 procent ökning från 2006 då dödstalen började peka uppåt igen efter en stabil nedgång.
Förra året avled totalt 589 personer med narkotika i kroppen, vilket också är rekord. (4)
Ökningen började år 2006, alltså exakt samtidigt med att substitutionsprogrammet spreds till alla delar av landet.
Det skedde alltså en konstant minskning av dödsfallen i fem år innan från år 2000, men tog fart igen 2006. Och det var en ordentlig ökning, från 300 till nästan 500 på två år. Sådan kraftig ökning har vi aldrig haft tidigare.
Att hävda att Subutex och Metadon förhindrar dödsfall hos opiatmissbrukare är närmast ett hån mot de döda och deras anhöriga, när det faktiskt är tvärtom, då fler dör med Subutex och Metadon i kroppen än av heroin. Så vi är inne i ännu ett rundlopp, där den ena kemikalien avlöser den andra – och är värre än den förra. Och allt ser hopplöst ut.
Rekordartat antal missbrukare
Men vad som också är rekordartat är det antal svenskar som idag vårdas för missbruk jämfört med 2004.
Idag står 13 000 svenskar under slutenvård för narkotikamissbruk, jämför med 8500 under 2004.
Och samtidigt har antalet missbrukare som vårdats för första gången ökat med 70 procent under samma tidsperiod. Från 4700 till 6800 personer. (5)
Man kan inte säga att psykiatrin har misslyckats med sina insatser – man måste istället säga att de bidragit till, om inte direkt orsakat, det ökande missbruket och de ökande dödsfallen. Psykiatrin har odlat fram ett kemiskt klimat där det är okej att hantera sina psykiska problem med kemikalier – och att inte sluta med droger. För man är ju sjuk.
Introducerat illegala droger
Faktum är att psykiatrin och psykologin har introducerat så gott som alla illegala droger i samhället under historien, med Freud som den första kokainisten.
Freud som var lyrisk över kokainet (som han själv använde i tio år), hävdade att kokain skulle bota det dåvarande omfattande morfinmissbruket, vilket orsakade ett enormt kokainmissbruk i Europa i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet med ”kokainhålor” i större städer.
Heroinet skulle i sin tur bota kokainmissbruket – och morfinmissbruket. Närmare en halv miljon amerikanska hemmafruar blev senare slav under heroinet genom olika slags tinkturer.
Sedan kom amfetaminet (piggade upp trötta hemmafruar på 50-talet och gjorde dem ”smala”). Man hade ett enormt överskott på amfetamin efter andra världskriget då man gett flera hundra miljoner tabletter till krigströtta soldater. Läkemedelsindustrin kom på att man kunde sälja överskottet till hemmatrötta hemmafruar så att de kunde piggas upp och städa lättare (annons) men framförallt bli smala (hungerdämpande).
Därefter introducerade psykiatrikerna sin favoritdrog LSD och sedan kom Ecstacy som enligt psykfolket ”skulle rädda världsfreden och strandade äktenskap.
Idag har drogsituationen spårat ut totalt, och ”legala droger” ses snart som enda lösningen. Politiker har ingen backspegel och ser inte hur psykiatrin introducerar mer och mer droger i samhället. Istället får de fagra löften – som aldrig har hållits. En räknenisse (Björn Johnsson) som utropat sig själv som expert på drogmissbruk har trimmat räknesnurran och utlovat närmast miljarder i förtjänst på substitutionsprogrammet. Klart politikerna nappar. Han ursäktar dödsfallen närmast som ”olycksfall i arbetet” och skyller på ”langande missbrukare” (som om det skulle vara något nytt). Nu skall man ”täta läckorna”.
Myten om missbruk som en sjukdom
Att påstå att missbruk skulle vara en sjukdom är naturligtvis en slogan psykiatrin hittat på i allians med Psycho Pharma. Det finns inga bevis eller tester för att missbruk skulle vara en sjukdom i ordets egentliga betydelse, möjligen som analog. Det är samma sak med ADHD – annars skulle de aldrig få amfetamin. Men alla som är sjuka skall naturligtvis ha sin medicin – i detta fall ersättningsdroger. Det öppnar upp för en enorm marknad.
Man har målat upp en opiatmissbrukares abstinens som närmast oöverstiglig. Men en heroinabstinens är egentligen inte mycket värre än en kraftig influensa, lägg till kramper. Efter tre-fyra dagar är man relativt återställd och efter en vecka ganska okej. Det är absolut inget roligt, men inte så illa som det målats upp. Abstinensen är inte dödlig och skapar inget delirium. Och den går definitivt att mildra med kraftiga näringspreparat, kramperna med kalcium och magnesium, samt en del andra metoder. Många heroinister har lärt sig att tända av själva.
Däremot är avtändningen från Metadon och Subutex djävulsk – den klarar man knappast själv och kan ta upp till sex månader. Och den kan vara riktigt farlig.
Men detta har gjort att man inte trott det vara möjligt att rehabilitera missbrukare. Därför måste nya metoder träda in – den medicinska modellen. Heroinisten är sjuk och inte ansvarig för sin situation. Läkaren måste träda in och försöka bota. Medicin måste alla sjuka ha – ingen får därför protestera mot ersättningsdrogerna som nu klassificerats som mediciner – för att berättiga utskrivning.
Ansvarsfriheten är total. Heroinisten är sjuk och utan ansvar. Om han håller fast vid detta får han mer medicin – och det gör han. Hela vårdsekvensen håller liv i missbruket. Samhället också. Vet missbrukarna om att de får snabb hjälp mot abstinensen så fortsätter de. Det är ett spel från bägge håll.
De har till och med startat en fackförening.
Man blir inte heroinist efter första sprutan, det tar relativt lång tid, med regelbundna injektioner, säkert ett år. Kriminaliteten har med största säkerhet påbörjats redan innan missbruket. Så det att bli heroinist är något man får jobba hårt för.
Alla skyller på allt annat, men i grunden handlar det om beslut och motivation om missbrukaren skall lägga av – inte om hjärnkemi. Annars förblir man slav under statligt knark livet ut – en mjölkkossa. Myten om att heroinisten inte kan lägga av kan avfärdas – den har odlats fram. Ge en missbrukare tillräckligt med syfte i livet så lägger han av tvärt.
De som blir kristna får ett sådant tillräckligt kraftigt syfte. Därav tidiga AA-rörelsens framgångar (innan psykfolket tog över). I övrigt har inte samhället mycket att erbjuda i form av mål i livet för en missbrukare mer än materiella mål. Att bli knegare lockar inte. Missbrukaren väljer att stanna kvar i den kemiska befrielsen (sedermera slaveriet) eftersom de inte har något starkare motiv att sluta. Har de inget mål i livet som drar starkare än knarket så slutar de inte.
När Narconon gick ut på gatorna på 1970- och 80-talet och motiverade missbrukarna att lägga av, vilket var helt nytt, så fick Psyk- och socialfolket fullständigt spel och gjorde allt för att förhindra att Narconon tog med sig missbrukarna in på behandling direkt från gatan. Det skulle utredas först, inne på socialkontoren – helst ett halvår – varav många hann dö av överdos under tiden. Narconon har rehabiliterat hundratals tunga missbrukare under åren.
De frivilliga behandlingshemmen hade faktiskt mycket goda resultat– problemet var när de kom tillbaka i samhället igen – som inte kunde erbjuda mål i livet. Men många heroinister förblev faktiskt drogfria. Idag blir inga drogfria – de är slavar under statligt knark.
Mao Zedong botade omkring 30 miljoner kineser från opiatmissbruk under revolutionen utan mediciner på bara ett fåtal år – det relativa fåtal som vägrade i slutet sattes i arbetsläger. Kineserna gick samman och rapporterade alla missbrukare. De skapade ett samhällsklimat som gjorde det näst intill omöjligt att missbruka i.
Japanerna stoppade ett gigantiskt amfetaminmissbruk efter andra världskriget utan medicinska åtgärder. Främst genom lagstiftning och utbildning av missbrukarna. De som inte ville sluta slängdes i fängelse utan droger tills de var avtända – och gud nåde om de fortsatte! Men det upphörde.
Så vi skall inte tro att missbruket inte går att hantera – om man vill. Men det finns starka (och ekonomiska) krafter som vill ha kvar drogmissbruket.
(1) När vi ringde Socialstyrelsen 1999 fick vi reda på att närmare ett tusental platser inom drogrehabiliteringen hade försvunnit.
(2) Pressrelease NIH News 14 juli 2004
(3) http://www.vr.se/5.7e727b6e141e9ed702b3f01.html
(4) http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19490/2014-8-5.pdf
(5) Metro 2014-10-28 som hämtat statistik från Socialstyrelsen.