Hur en missbrukare skapas inom den svenska vården
2014-04-26
Jan hade ett lätt missbruksproblem och kom till vården för att få hjälp. Han hade växt upp med missbrukande förälder och hade en önskan att inte själv bli narkoman och sökte hjälp för detta. Istället för hjälp fick han närmare ett halvt hekto amfetamin av psykiatrin på knappt sex månader.
– Jag fick ingen hjälp att sluta med droger, istället gav den svenska sjukvården mig en annan drog som jag blev beroende av. Jag ville ju reda upp mitt liv och förstå hur jag skulle hantera det utan att fly in i drogernas värld.
Han kom senare till det psykiatriska beroendecentret Magnus Huss på Karolinska sjukhuset, där han blev erbjuden 200 mg Ritalina första dagen och en ADHD-diagnos för att motivera denna starkt centralstimulerande drog.
– Dosen höjdes snabbt och jag fick upp till 600 mg Ritalina per dag!
Jan fick alltså mer än ett halvt gram om dagen av läkemedelstillverkade, extremt högpotenta amfetaminliknande preparat, som kända forskare liknar vid kokain.
– Denna oerhörda mängd gjorde ju att jag inte kunde sova, så jag fick samtidigt bensodiazepiner för att kunna sova och drack också fem öl varje kväll då sömnen ändå inte infann sig.
Det slutade med katastrof, han förlorade sitt jobb, gick ner 14 kg i vikt, låg hemma och vågade inte gå ut, en typisk reaktion på centralstimulerande medel. Dessutom fick han flera psykoser av allvarligare slag.
– En kväll, då jag inte sovit på 48 timmar, blev jag galen. Jag hade skurit mig själv och måste åka till sjukhuset. Jag tog bilen – en hyrbil – körde för snabbt genom ett villasamhälle, tappade kontrollen och snurrade runt med bilen flera varv genom tre trädgårdar, bröt handen och sprang blodig till skogs där jag blev jagad av polis med hund och hamnade till slut på psyket.
När han släpptes ut från psyket åkte han till Magnus Huss som gav honom mer amfetamin, i olika former.
– Medicineringen fortsatte och jag fick olika medel för att hantera både uppåt och nedåt då humöret svängde oerhört mellan påtändningen på ritalina och senare avtändningen då jag skulle försöka sova. Det var upp som en sol på förmiddagen och ner som en pannkaka på eftermiddagen. På kvällen var jag helt utslagen. Det är kraftiga avtändningssymtom på 600 mg ritalina varje dag. Jag var hög och låg samma dag. Ibland låg jag på golvet i kramper.
Då föreslog psykiatrikern att Jan skulle få en ny diagnos, bipolär, och ännu en ny drog.
Men då sa Jan stopp, han förstod att han var på väg att dö av alla diagnoser och droger han blev erbjuden av vården. Han berättar hur han då hade lärt sig om drogerna, vad de egentligen var och hade läst om vad de gör med en person, och visste redan mer än psykiatrikerna som skrev ut dem.
– Jag förstod själv att min påtändning, då jag blev hög på ritalina och sedan avtändningssymptomen från samma drog, var vad som orsakade den så kallade bipolära diagnosen. Det fattade inte psykiatrikern.
När han till slut började fatta vad som hände med honom när han tog dessa droger kom han till slut in på avvänjning på S:t Göran där han låg nästan två månader.
Han är dock ännu ej helt avgiftad och kämpar fortfarande med sina skador han fått av alla de droger som han fått utskrivna av psykiatriker.
– Vad jag i efterhand vill säga till andra så de slipper samma helvete som jag gått igenom är: Läs på och studera själv biverkningar och vad olika droger gör med dig som du blir erbjuden av vården. Psykiatriker vet tydligen inte alltid vad konsekvenserna blir.
Dessutom fick han ingen hjälp alls från Magnus Huss när livet bara blev värre och värre av drogerna. De svarade inte ens på brev och låtsades om att han inte existerade.
– Jag fick så gott som ingen information alls om varför jag fick en ADHD-diagnos eller vad medicinerna hade för biverkningar och vad de gör med en person. Jag lärde mig själv vad jag vet idag om detta. En sak som jag lärt mig som jag inte fattade från början är att droger som man köper ute på gatan och de mediciner som psykiatriker skriver ut är samma sak. Det är samma medel som tillhandahålls och de ger samma biverkningar och förstör ens liv på samma sätt. Psykiatrikerna är ju langare på samma sätt som langaren ute på stan. Medlen och skadorna är ju desamma – och syftet och biverkningar av drogen är helt desamma. Det är ju egentligen ingen skillnad alls.
I efterhand förstod Jan varför han fick, och accepterade en ADHD-diagnos.
– Det förklarade mina misslyckanden att ta kontroll över livet. Fick jag bara piller så skulle alla mina problem vara lösta. Jag skulle inte längre vara missbrukare, jag skulle vara patient. Det skulle även lyfta bort ansvaret från mina föräldrar och även psykologen som utredde mig skulle avlastas. Vad de inte tog hänsyn till var att min pappa var tung narkoman och kriminell och min styvfar var beroende av flera mediciner. Min mamma var mentalt mycket dålig. Att växa upp under de förhållandena hjälper ju inte koncentrationen. Dessutom hade jag avtändningsproblem när jag gjorde testen. Alla ville att jag skulle få diagnosen.
Idag kämpar Jan för att komma tillbaka till ett normalt liv. Bra mat, kosttillskott och löpning är det som håller honom uppe.