Press: Svenska pressreleaser: 18 April 2014

Hans Erik Dyvik Husby om dagens moderna drogrehabilitering - och ”Häxa Vit”

2014-04-18

Hans Erik Dyvik Husby, alias Cornelis, Jesus i Jesus Christ Superstar, Hank von Hell i Turbonegro samt domare i norska Idol, gick 24 år på tunga droger, de sista tolv åren på psykiatriska opiater. Han blev inte drogfri. Så kom han till ett drogfritt behandlingshem i Sverige, utan ersättningsdroger. På tre månader blev han drogfri. Här beskriver han en episod från psykiatrins drogrehabilitering.

Jag låg på avtändning igen. Jag hade gått loss på kokain. Det blev för mycket ångest och för lite sömn. Så jag hade låtit bli att ta min dagliga dos av Subutex, medlet jag fick från staten så att jag inte skulle börja ta olagligt heroin igen.

Det hade gått helt överstyr, och nu var jag tvungen att be om att bli intagen till akut avtändning så att jag kunde börja med Subutex igen. Det är inte längre några häxkonster med att ligga inne med heroinabstinens på avtändningsklinik. Utbudet av smärtstillande, lugnande och sömngivande piller är stort i norsk missbruksbehandling. Så jag satt med ett lätt obehag i kroppen i ett par dagar. Jag var uppe och gick, åt smörgåsar och pratade lite med andra inlagda och anställda. Jag har för övrigt alltid haft en god ton med dem som någon gång har arbetat med mig i olika situationer inom missbruksvård. Det finns så många bra människor i landet som arbetar inom vårdyrken. Jag har ofta blivit något missförstådd när jag tar upp de många dåliga tillstånden i missbruksvård och psykisk hälsa. Många människor tror att jag angriper vårdpersonalens insatser på institutioner och sjukhus. Det är inte vad jag gör. Jag är bara lite orolig för att de saknar en riktig verktygslåda som verkligen fungerar för att kunna hjälpa. Det gör dem inte till dåliga människor.

Nå, då skulle jag vara på denna akutavgiftning ett par veckor, så att jag blev stabil på den enda narkotikan jag verkligen var tillåten att använda. Så jag fick också möjlighet att bekanta mig med alla andra som var där och kämpade med sitt. Vi hade många bra samtal och mycket roligt, men vi behövde också stödja varandra när det var tufft och livet visade sig från den mörka sidan.

När hon kom in på avdelningen satt vi alla där och gapade. Hon var 22. Hon var lång och slank. Och hon var söt. Hon hade träningsdräkt med huva och en röd dunväst. Hon hade bara lite för mycket smink på sig, och den var så amatörmässigt lagd att det avslöjades att hon inte var från stan, och att hon umgicks i fel kretsar. Klassiskt norskt tjejöde. Snygg, atletisk och intelligent flicka, som livet hade farit illa med. Nu var hon med i speed-gängen i en medelstor stad i Vestfold.

Jag kom snabbt i kontakt med henne och fick veta varför hon var där. Hon såg trots allt inte ut som om hon var speciellt nerkörd av droger. Hon såg ut som hon hade festat lite hårt 3-4 helger i rad och ville ha lite semester. Tja, det hon skulle gå igenom var inte en semester, må du veta.

Grejen var att hon hade kört med amfetamin i några år. Nu hade hon blivit gravid. Hon tog då självklart kontakt med en socialarbetare för att få hjälp. Hon ville få hjälp med att sluta ta amfetamin, så att barnet inte skulle skadas under graviditeten. Hon skulle behöva hjälp för att få behandling för sitt missbruk, så att hon kunde vara en god mor till sitt barn. Hon berättade entusiastiskt om hur motiverad hon var och hur mycket hon såg fram emot att få sitt barn. Fadern var också inblandad. Han hade lagt in sig själv på rehab han också och väntade på behandlingsplats. Han var färdigutbildad elektriker, men hade varit arbetslös i flera år på grund av sitt missbruk. Nu var han i kontakt med sin farbrors elektriska firma, och förväntades få ett jobb efter behandlingen. Hon talade vitt och brett, med glöd i ögonen, om alla möjligheter som låg där i framtiden. Hon skulle bli straight. Hon skulle bli mamma. Hon hade en man som skulle bli straight och få ett jobb.

Jag ställde henne en fråga: Varför var inte hon på rehab i Vestfold, där hon hörde hemma? Jo, det var en liten detalj. När hon hade berättat för socialarbetaren om sin graviditet, hade hon inte erbjudits behandling omedelbart. Hon skickades hem och fick besked om att vänta på ett svar. Samma kväll knackade polisen på dörren och bad henne att packa sina saker och följa med dem direkt. Hon sattes på tvångsvård, och skulle till en klinik i Oslo. Ja, den som vi ligger på nu. Anledningen till det var att kliniken vi var på var knuten till ett stort sjukhus som hade ett separat lag med barnmorskor avsett för gravida missbrukare.

Barnmorskor (Jordmor på norska) är en rolig sak. I julsången hör vi om "Jordmor Matja bor..." De har funnits längre än läkekonsten själv, dessa kloka damer som kom skyndande till gården för att hjälpa mödrar. Vi män vet inte mycket om vad de gör, förutom att de ger det skrämda barnets far ett bryskt besked om att koka upp litervis med vatten vid födseln så fort de kommer in genom dörren. I gamla dagar var barnmorskor även de som visste hur man gör aborter på flickor som ”hamnat i olycka!” och blivit gravid utanför äktenskapet. Många barnmorskor har bränts på bål, blivit halshuggna eller fängslats för att ha erbjudit sådana tjänster i bygden.

På 1800-1900 talet blev barnmorskeyrket en del av hälso- och sjukvården. Men även då hade de fler funktioner än att enbart hjälpa unga gravida kvinnor. De arbetade på fattighus och hjälpte till med adoptioner. De var en del av stora organiserade steriliseringskampanjer som riktade sig till de fattiga flickor som bodde i eländiga förhållanden. De var engagerade i experiment före och under andra världskriget, som syftade till att odla en ren arisk ras för det Tredje Riket. Lebensborn, kallades detta projekt. De var också erkända som auktoriteter inom området mor och barn, så de lanserade stora kampanjer för att avsluta amningen. De tog barnet från modern direkt efter födseln och höll barnet borta från modern tre till fyra dagar. Då förlorade modern mjölken och barnet var redo för modersmjölksersättning. De rekommenderade långvarig "byltning" för att förhindra att barnet skulle röra sig. De blev inpackade tätt i filt, med armar och ben i kors. Som tur är har vi en barnmorsketjänst idag som har avvikit från alla dessa metoder, och de flesta mammor och pappor har bara positiva och bra saker att säga om sin barnmorska. Hon är en snäll och kompetent vårdpersonal som värmer gelen väl innan hon lägger på ultraljudsapparaten och säger med mjuk röst: "Ja, här är en liten fröken som är intresserad av världen. Och stark är hon."

”Häxa Vit”
Barnmorsketeamet på sjukhuset med avgiftning som nämns ovan är tyvärr lite av den gamla skolan. Den leds av en chefsbarnmorska som kallas ”Häxa Vit" av missbrukartjejer som har känt av hennes vrede. Hon är sträng, oförlåtande och präglas av en gammaldags ideologi där barnmorskan vet bäst. Alltid. Det är därför den här unga flickan fördes till vår lilla klinik av polisen den höstnatten. ”Häxa Vit", socialarbetaren och socialkontoret hade erhållit alla fullmakter och nu skulle det vidtas åtgärder.

Jag minns att hon kom in med den speciella glöd i ögonen som gravida flickor har. Det magiska lilla leendet. Drömmen som skulle bli verklighet. Men jag minns också rädslan i hennes ögon. Hon var under tvång. Hon anmälde sig som frivillig, men nu var hon fråntagen alla rättigheter. Hon fick inte längre ifrågasätta någonting, hon sattes under förvaltning. De första dagarna i vår avdelning såg jag henne bara då och då under dagtid. Sedan blev hon ledd in och ut från mötesrum, följd av en liten armé av barnmorskor, sjuksköterskor, socialarbetare, barnomsorgskonsulter, psykologer och en och annan läkare. De hade alla en sträng och dramatisk blick, och de var tysta och allvarliga, där de lotsade in henne i de hårda mötesrummen. Vi kunde ibland höra högljudda, förmanande kvinnliga röster, på gränsen till skrik, och halvkvävd gråt och snyftande, in i vardagsrummet där vi satt. Senare fördes flickan bort till laboratoriet för blodprover och till en medicinlucka för att få piller. Den långa, vackra gravida unga kvinnan följde lydigt med. Men ögonen lyste inte längre av moderslycka. De glödde av förtvivlan och ångest. Nacken var böjd och kuvad. Skam och skuld lyste ur henne.

Då vi åt middag tillsammans, alla vi missbrukare på avvänjning, satt hon aldrig ensam, utan hade två av personalen med sig hela tiden. De talade mjukt mässande i hennes öra, och såg till att inte hon pratade med oss alls. Efter måltiden blev hon inlåst i sitt rum. Hon var under tvång och skulle skyddas från andra. Jag minns att hennes ansikte var grått och stelt. Hennes blick var stel, men också lite suddig. Hon var tydligt medicinerad.

Så höll de på med den stackars flickan. Möten, tester, diskussioner. Isolering och förmanande prat. I två eller tre dagar. Sedan förändrades allt.

Hon blev inte längre hunsad från möte till möte. Hon blev placerad framför TV:n med en sjuksköterska som satt bredvid henne hela tiden. Och där satt hon, dag efter dag. Först satt hon med hakan mot bröstet och talade med otydlig röst. Hon somnade hela tiden. Hon sattes på Subutex. Ett substitut för heroin. Hon hade aldrig använt annat än amfetamin och marijuana. Nu har hon blivit en del av samma regim som jag var på: LAR. Medicinsk rehabilitering. Hon hade nu stora doser av ett starkt beroendeframkallande narkotika. Först var hon stenad och drogad, men till slut blev hon tillvänjd medlet. Hon gick runt i en slags bubblig overklighet. Hon pratade bara lite långsammare. Fladdrade bara lite med ögonen. Var bara lite mindre närvarande. Precis som jag. Hon hade blivit en LAR-patient. Efter några dagar var hon talbar igen. Sedan kom "Häxa Vit" och hela armén av socialt utbildade kvinnor tillbaka på avdelningen. Det var dags för det stora mötet. Direkt efter frukost kom de och tog henne. Hon var borta hela dagen.

Jag minns det som det var igår. Hon kom tillbaka, stödd av två sjuksköterskor. Hon hade en filt runt sig. "Häxa Vit" följde henne till dörren. Där tog hon farväl, med beröm och förmaningar att hon hade varit duktig och klok. Och tack och lov hade det inte varit för sent.

Hon satte sig bredvid mig. Hon fick plötsligt sitta i fred, utan övervakning. Sjuksköterskorna kom till henne med lite te och vatten. Hon fick till och med tömma ett litet glas med piller i vardagsrummet framför oss. Hon slapp gå till Medicinluckan för att få sina mediciner. Jag satt och tittade på när hon hällde i sig en extra dos med Subutex. Jag såg också att de hade gett henne en dubbel dos av valium. De sa till och med att hon kunde få ut en extra valium i timmen över natten, om hon behövde.

"De sa att det var bäst för mig", sade hon tyst till mig. Några stilla tårar rullade nerför hennes kinder. "De sa att jag var tvungen att börja med Subutex först så att jag kunde hålla drogsuget under kontroll. Och när de hade fått mig att börja med det, kom Barnmorskelaget i dag och sa att det Subutex jag gick på skulle skada barnet. Och om jag ändå fick barnet skulle de ta det från mig. Det bästa var att göra abort."

Jag tittade på flickan där hon satt. Borta var glöden i hennes ögon. Drömmen var inte där längre. Hon var tom. Trist, utsliten och tom.

"De har rätt. Vad tänkte jag på? Pappan kommer aldrig att kunna skärpa sig. Jag kommer aldrig att bli straight. Det sa de också. Jag skulle aldrig klara det. Så jag skrev under. Nu är barnet borta", sade hon. Jag såg hur hennes läppar darrade. Jag såg plötsligt en desperat blick i hennes ögon. Som om hon bad om att det inte skulle vara sant. Att det bara skulle vara en mardröm. Att hon ändå skulle få bli mamma till sitt eget barn. Men sedan satte drogerna som hon hade fått igång. Ögonen blev matta och grå. Pupillerna drogs ihop. Munnen stängde sig. Hon andades tungt med näsan, medan hennes huvud sakta föll ner mot bröstet. Hon släpades in i sängen. Hon låg ett par dagar. Jag vet inte hur många, för efter två dagar skrev jag ut mig själv. Jag såg henne aldrig igen.

Skrivet 24 Mars 2014 av Hans Erik (översatt från norska)