Förespråkare inom psykiatrin har länge jämfört amfetaminbehandling med insulinbehandling. Men amfetamin är inget vi har brist på. Vad vi än kallar det eller använder det till förblir det var det är – ett centralstimulerande narkotika – med både beroende, missbruksproblem och kraftiga biverkningar. Historien talar sitt tydliga språk, men ingen tycks lyssna.

Sedan introduktionen av amfetamin år 1937 av Smith, Kline & Friend så har det använts för många olika tillstånd, och då inte främst för mentala störningar.

• Under andra världskriget användes det av soldater för att de skulle kunna kriga längre och bättre.

200 miljoner amfetamintabletter delades ut till tyska soldater under andra världskriget, mellan 1939 och 1945 för att de skulle kriga bättre och längre. Man sökte länge efter det mest verksamma amfetaminet för soldaterna och prövade ut det på fångar i koncentrationslägren som fick gå 112 km med 20 kilos packning utan vila.

”Det var Hitlers sista hemliga vapen för att vinna kriget som han förlorat för länge sedan,” skriver kriminolog Wolf Kemper i sin bok Nazis on Speed.

Det var meningen att de tyska soldaterna skulle bli ”krigsmaskiner kapabla till övermänskliga stordåd”.

I själva verket fann man ut efter ett tag att många soldater blev nerdrogade vrak, hjälplöst beroende av droger för att överhuvudtaget kunna agera och till föga hjälp i kriget.

• Uppgifter på senare tid visar att även amerikanska soldater under andra världskriget fick amfetamin.

• Självmordspiloterna i Japan fick det innan de satte sig i de dödsbringande flygplanen under andra världskriget.

• Även idag får stridspiloter i USA:s flygvapen amfetamin på långa flygresor.

• När kriget tog slut fanns det ett stort överskott av amfetamin. Nu var det dock trötta, uttråkade och deprimerade hemmafruar i förorterna som skulle få ta del av amfetaminets centralstimulerande egenskaper. Kvinnor i USA såväl som Europa fann sig plötsligt kunna städa huset, klippa gräset och röja ur källaren på en timma eller två. Dessutom, enligt en annons för AmPlus, år 1955, så försäkrade tillverkarna kvinnorna att de kunde bli ”beachable by summer”. Det var även antidepressivt enligt tillverkarna. Läkare skrev ut amfetamin till miljontals hemmafruar som ville komma ur tristessen, bli slanka och glada. Det dröjde årtionden, utan några som helst studier för att bekräfta dessa påståenden, innan man upptäckte att amfetamin varken hjälpte figuren eller depressionen. Men då hade redan miljontals kvinnor blivit legala drogmissbrukare.

• Under hela 1960-talet användes det av yrkeschaufförer för att hålla sig vakna under nattkörningar.

• Under början och mitten av 1960-talet skrevs det även ut i Sverige till ”skoltrötta skolungdomar” med ”studieneuroser” med annonser i läkartidningar.

• Slutet på 1960-talet var högvattennivå för utförskrivning av amfetamin. 1969 skrev läkare i USA ut motsvarande 120 mg amfetamin (med alla dess olika varianter, ritalina, benzedrin, dexedrin, etc.)  för varje enskild amerikan per dag. Trots att National Academy of Sciences året innan utfört en studie som visade att amfetamin varken botade depression eller orsakade viktminskning. Medicinska experter varnade för användningen, men det hjälpte inte och 1971 blev amfetamin förklarad en Schedule ll drug, i samma klass som kokain. Läkare kunde fortfarande skriva ut amfetamin men måste ha en licens. Utförskrivingarna dök med 90 procent från 1969 till 1972.

• I Sverige hade då ett par, och i slutet en enda, psykiatriker skrivit ut 3,4 miljoner doser amfetamin till sammanlagt 160 missbrukare i Stockholm som åkte skytteltrafik med taxi mellan mottagningen och Sergels torg där de sålde det vidare. Statsåklagaren beordrade slutligen raid hos Medicinalstyrelsen som var direkt inblandade i hanteringen (de trodde att det skulle stoppa kriminalitet). Det skedde när hanteringen resulterade i ett antal dödsfall och stoppades 1967 och amfetamin förbjöds. Det hann dock lägga en jordbävningssäker grund för det kommande ohejdade drogmissbruket under hela 70-talet.

• Just när det såg ut som amfetaminets dagar var räknade uppfann psykiatrikerna ett nytt användningsområde för amfetaminet. Man ville då behandla vad som kallades Hyperkinetic Reaction of Childhood, eller överaktivitet, vad som idag kallas ADHD (officiellt namn 1987). Tidigare hade det även kallats MBD – Minimal Brain Dysfunction – felet var så litet att det inte kunde observeras, därav ”minimal”.

Narkotikamyndigheten DEA i USA uttryckte farhågor för beroende och missbruk och höll doserna låga. 1990 hade psykiatriker och anhöriggrupper, som startats av läkemedelsbolagen, börjat argumentera för att stimulantia inte ledde till beroende och missbruk när barn behandlades och faktiskt – minskade risken för missbruk. De menade att ADHD i själva verket var en riskfaktor för framtida missbruksproblem och kriminalitet. Bekymrade föräldrar fick veta att amfetaminet/ritalina i själva verket skulle stoppa deras barns redan utstakade drogfyllda och kriminella bana.

Precis som med de miljontals hemmafruarna så fanns det inga hållbara studier som bekräftade dessa påståenden. Man lutade sig mot läkemedelsbolagens falska studier, lärares uttalande om hur stilla och tysta eleverna blev när de fick amfetamin samt föräldrarnas uttalande om att barnet inte längre var så utagerande.

I själva verket så har det inte gjorts en enda långtidsstudie under alla dessa år, fram till nyligen (som visade helt klart att skolprestationer inte förbättrades utan tvärtom, barn blev dummare). (1)

Men försäljningen av amfetamin och ritalina sköt i höjden, vilket naturligtvis var det ursprungliga syftet, och nådde tidigt under 1990-talet taket för den tillåtna kvotan i USA, 13 ton per år. Vilket fick anhörigföreningen CHADD i USA att starta en enorm kampanj och lobbying för att höja kvotan, vilket lyckades.

• I slutet på 1990-talet upptäckte man att cyklister i stora tävlingar använde amfetamin. Några av dem spräckte bokstavligt talat hjärtat under ansträngningarna, något de inte kände av under amfetaminets inverkan.

• En rapport om udda användning av amfetamin kom från Thailand i början av 2000-talet där man inrättat särskilda rehabiliteringscenter för elefanter som måste tändas av på amfetamin för att de blev så aggressiva. De fick amfetamin för att de skulle kunna jobba längre.

• I Lund experimenterade psykiatriker Torsten Scholander med amfetamin på inlåsta barn på psyk i början 1980-talet. Forskningen var av så dålig kvalitet att till och med professor Gillberg reagerade över den.

• Christopher Gillberg lanserade behandlingen med ritalina i Utbildningsradion, våren 1988 som ”helt säker”. Han sade också: ”Ritalina är det minst farliga av alla barnpsykofarmaka”. Samtidigt som han hade ”goda kontakter” med Ciba Geigy som tillverkade ritalina på den tiden, allt enligt marknadschefen på Ciba Geigy som KMR kontaktade. Läkemedelsverket var dock inte lika positiva på den tiden och behandlingsmodellen rönte faktisk ganska aktivt motstånd med kommentarer som ”passar ej in behandlingsarsenalen”. Motståndet smälte dock helt när Gillberg i ett brev till Läkemedelsverket skrev ”Amfetaminbehandling är billig”. Barbro Westerholm (fp) som chef på Apoteksbolaget hade då sponsrat Gillberg med 770 000 kr.

I USA har idag 11 procent av barn i åldrarna fyra till 17 år diagnosen ADHD, vilket innebär över sex miljoner, varav hälften får amfetamin/ritalina. 19 procent av alla högskolestuderande pojkar (över 17 år) använder någon form av ADHD-drog. Missbruket är enormt.

I Sverige får 35 000 barn ADHD-droger och lika många vuxna och missbruket är redan igång.

Historien säger helt klart att amfetamin leder till beroende och missbruk. Psykiatrikerna påstår något helt annat. Det är med andra ord så att psykiatrikerna vänt sig mot individen och samhället.

Av historien lär vi oss att vi inget lär.

(1) http://www.digitaljournal.com/article/352650#ixzz2Xh7d6q5B

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten