Den Pulitzer-nominerade journalisten Robert Whitaker besökte Göteborg den 14 november i år för ett föredrag. Han är en av USA:s mest kända kritiker av psykiatrin och har skrivit flera böcker i ämnet. Han hävdar att psykofarmaka gör mer skada än nytta och att vi blir sjukare ju mer psykiatrin breder ut sig.

Robert Whitaker är en amerikansk journalist, författare och debattör och har bland annat skrivit bestseller-böckerna Mad in America och Anatomy of an Epidemic. Han började intressera sig för frågan om överutskrivning av psykofarmaka redan 1998, då han arbetade för Boston Globe, en stor nyhetstidning i Massachusetts. Där skrev han bland annat medicinska artiklar och hade kommit över ett intressant material. Det visade att människor som insjuknade i t.ex. schizofreni i fattiga länder som till exempel Nigeria, tillfrisknade snabbare än människor i industriländerna. Och han började ställa sig frågan om de läkemedel som användes i de rika länderna kunde vara skadliga och kanske rent av förvärra sjukdomen.

Efter den punkten blev han verkligen en grävande journalist och har under årens lopp kunnat bevisa, genom faktiska undersökningar och statistiker, att det är på det sättet. Psykofarmaka gör mer skada än nytta. För att komma fram till denna slutsats, ställde han följande frågor:

1. Är dagens läkemedelsfokuserade vård, bra för samhället som en helhet? Minskas den psykiatriska nöden i samhället?
2. Är det sant att det finns en kemisk obalans?
3. Hur påverkas utvecklingen av svåra psykiska sjukdomar på lång sikt av psykofarmaka? Vad visar den vetenskapliga litteraturen?

Den 14:e november i år besökte Rober Whitaker Göteborg och höll ett välbesökt föredrag. Arrangör var Familjevårdsstiftelsen i Göteborg. Han ställde vissa viktiga frågor och besvarade dem med statistiker och referenser. Han koncentrerade sig först på den tunga medicineringen med antipsykotika och sedan antidepressiva medel.

1. Är dagens läkemedelsfokuserade vård bra för samhället som en helhet? Minskas den psykiatriska nöden i samhället?

Ett viktigt årtal är 1955 då klorpromazinet (i USA Thorazine och i Sverige Hibernal) började användas på mentalsjukhusen. Så här skrev Edward Shorter i boken "A History of Psychiatry": Införandet av Thorazine inom mentalvården år 1955 "inledde en revolution inom psykiatri, jämförbar med införandet av penicillin i allmän medicin."

Så, hur gick det – blev det så mycket bättre? Det har gjorts en undersökning om detta och den visar följande:

År 1955 var antalet psykiskt sjuka 213 per 100 000 personer
År 1987 hade det mer än fördubblats till 543 per 100 000 personer
År 2007 hade den siffran stigit till 1315 per 100 000 personer (1)

Flera andra undersökningar visar på liknande tendenser. Vi ser att utvecklingen pekar åt helt fel håll. I stället för att få en friskare befolkning har antalet sjuka per capita ökat drastiskt.

2. Är det sant att det finns en kemisk obalans?

Robert Whitaker har undersökt om det finns några belägg för denna tes, som ju verkligen är en grundbult inom det psykiatriska tänkandet. Det låter ju så förledande enkelt. Det vill säga att man skulle lägga till något som saknas. Och man har också jämfört det med diabetes, dvs. att det skulle finnas en brist av ett ämne, något som liknar insulinbrist.

Men Kenneth Kendler skriver så här i Psychological Medicine år 2005: "Vi har jagat efter stora enkla neurokemiska förklaringar till psykiatriska störningar och har inte hittat detta. "

Den enkla sanningen är att det inte finns ett enda ynkligt litet bevis för den påstådda kemiska obalansen i hjärnan.

3. Hur påverkas utvecklingen av svåra psykiska sjukdomar på lång sikt av psykofarmaka?

Om vi nu går in på individnivå, hur ser det ut då. Har utvecklingen av alla dessa läkemedel hanterat att människor som insjuknar i svåra sjukdomar som schizofreni, tillfrisknar fortare, har färre återfall och snabbare kan återgå till sitt vanliga liv med arbete, studier osv?

"Efter femtio år med neuroleptika, kan vi svara på följande enkla fråga: Är neuroleptika effektiv vid behandling av schizofreni? [Det finns] ingen övertygande bevisning i ärendet, när vi talar om långsiktighet".(2)

Robert fann följande paradox i en studie från 1967:

NIMH:s (National Institute of Mental Health) första uppföljningsstudie (1967):

"I slutet av det första året kunde man se att patienter som behandlades med placebo vid första sjukhusinläggningen, inte blev återlinlagda lika ofta som gruppen som fick någon av de tre aktiva phenothiazinerna." (3)

Vad Whitaker fann genom sina undersökningar var att neuroleptika verkade ha en viss effekt på kort sikt, men inte på lång sikt.

Svaret på frågan i rubriken blev att trots den enorma tillväxten av läkemedel, så tillfrisknade folk inte mer utan snarare i mindre grad än innan man började använda dessa medel.

Robert Whitaker nämnde också Loren Moshers Soteriaprojekt som ett exempel på att människor tillfrisknar bättre och mer naturligt utan medicinering.

William Carpenter väcker följande fråga: "Det är ingen tvekan om att när patienter står på medicinering, är de mindre sårbara för återfall om de fortsätter med neuroleptika. Men tänk om dessa patienter aldrig hade behandlats med läkemedel till att börja med? . . . det finns en möjlighet att antipsykotisk medicin kan göra vissa schizofrena patienter mer känsliga för framtida återfall än vad som vore fallet under sjukdomens normala förlopp." (4)

Nancy Andreasen har kommit fram till den skrämmande slutsatsen att neuroleptika orsakar att hjärnan krymper.

Nancy Andreasen,f.d. utgivare av American Journal of Psychiatry, om neuroleptika:

"Exakt vad gör dessa läkemedel? De blockerar de basala gangliernas aktivitet. Den prefrontala hjärnbarken får inte den information den behöver och stängs av, av droger. Det minskar de psykotiska symtomen. Det orsakar också att den prefontala hjärnbarken långsamt förtvinar. " New York Times, September 16, 2008.

Antidepressiva medel
Depression var tidigare något människor upplevde några gånger under sitt liv, men har mer och mer utvecklats till att bli kroniska sjukdomstillstånd.

"Antidepressiva läkemedel vid depression kan vara fördelaktigt på kort sikt, men förvärrar sjukdomens utveckling på lång sikt, genom att öka den biokemiska sårbarheten för depression … Användning av antidepressiva läkemedel kan göra att sjukdomen blir mer elakartad och inte svarar på behandling." (5)

Robert Whitaker har således kommit fram till att tendensen för antidepressiva medel är densamma som för antipsykotika. I det korta perspektivet kan det ha en viss effekt, men på lång sikt är det förödande. En annan faktor som togs upp var att medicineringen tar bort det naturliga läkningsförloppet.

Robert Whitaker påpekade att han inte lämnar några rekommendationer. Han är inte läkare utan reporter och vill, genom sitt arbete rapportera vad han har upptäckt när det gäller överutskrivning av läkemedel och vilken effekt detta har på den enskilde individen och samhället. Hans hjärta blöder när han talar om medicinering av barn och han menar att vi tar ifrån dessa barn deras framtid. Det är en allvarlig anklagelse och något som alla vi vuxna bör ta till oss och ta ansvar för.

Anita Kennedal, KMR Göteborg

(1) Silverman, C. The Epidemiology of Depression (1968): 139. U.S. Social Security Administration Reports, 1987-2007.
(2) Emmanuel Stip, European Psychiatry (2002)
(3) Schooler, C. "One year after discharge." Am J of Psychiatry 123 (1967):986-95.
(4) Carpenter, W. "The treatment of acute schizophrenia without drugs." Am J Psychiatry 134 (1977):14-20.
(5) Giovanni Fava, Psychotherapy and Psychosomatics, 1995

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu

Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten