PSYKIATRINS DIAGNOSER – TRÅLFISKE EFTER NYA PATIENTER
2011-10-09
Psykiatrisk diagnostisering har blivit en sak i sig, en verksamhet som engagerar tusentals människor och omsätter miljardbelopp – en industri helt enkelt. Men ytterst få vet hur diagnoserna kommer till, det hela är omgjutet av sekretess utan insyn. Och det finns faktiskt ingen vetenskap bakom. Få vet att dagens psykiatriska diagnoser har röstats fram genom handuppräckning.
Kommer man till en psykiatriker idag med psykiska problem så förväntar sig både patient och psykiatriker att det kortvariga mötet skall resultera i en diagnos – och naturligtvis medicin; en psykiatrisk drog som dämpar symtomen men som är noggrant anpassad för att inte bota, så att patienten skall gå på psykmediciner livet ut.
Bakgrunden är den amerikanska diagnosbibeln DSM som tillkom i början på 1950-talet och då hade ca 150 diagnoser. Den har haft ett enormt inflytande på det amerikanska samhället, och de sista tjugo åren även på det europeiska. Psykiatrin var utrotningshotad i USA vid denna tid eftersom försäkringsbolagen inte ville betala för deras flum. Man bestämde sig därför att efterlikna medicinarna som hade riktiga diagnoser – som de fick betalt för att ställa. Skillnaden var dock att det fanns substans i de medicinska diagnoserna. Det fanns biologiska tester, fast ej inom psykiatrin, även om man kallar det sjukdomar.
De psykiatriska diagnoserna fastställs, i brist på biologiska tester, genom röstning medelst handuppräckning - om deltagarna i DSM-panelen i amerikanska psykiatriförbundet, APA, tyckte att den och den diagnosen skulle införas i DSM så räckte man upp handen – man röstade helt enkelt fram diagnoserna. Det blev shoppingsjuka, trotssjukdom, kaffeabstinens, Lottosyndrom, storätarsjukan, och homosexualitet (den avskaffade dock efter påtryckningar från den högröstade böglobbyn – försök det med cancer).
Man tyckte och tryckte fram psykiska sjukdomar. Det värsta är väl att inget har förändrats. Det är fortfarande ett tyckande och röstande. Psykiatriprofessor George Valiant vid Harvard Medical School skrev, när DSM-3 kom ut, att den representerade "en djärv serie val baserade på gissningar, smak, fördomar och hopp".
Ett flertal versioner har publicerats efter detta och idag använder man sig av DSM-4 vilken så gott som alla psykiatriker världen över anlitar. I den finns 374 diagnoser. När DSM-4 kom ut 1994 sjukförklarades 18 miljoner amerikaner i ett bräde. Så gott som alla fick psykdroger. Det blev en finansiell hit! Dessutom sålde man miljonupplagor av DSM.
I slutet på 1970-talet ändrades kursinriktningen inom psykiatrin. Man ville inte längre prata om livshistorier, sorg, traumatiska händelser i barndomen och neuroser. Det lämnade man till psykologerna. Man allierade sig med Psyko Pharma och inriktade sig på hjärnan och började satsa på psykofarmaka som hårdvara. Den medicinska chefen för APA, Melvin Sabshin, förklarade 1977 att "en kraftansträngning att återigen medikalisera psykiatrin skulle stödjas med hårdhjärtad ansträngning". Man satsade nu till fullo på den biologiska förklaringen till psykiska störningar och introducerade, tillsammans med reklammakarna på Madison Avenue, teorin om hjärnans "kemiska obalans". Det fanns inga bevis för detta påstående, men det skapade en buzz, en försäljningsgimmick. All media köpte detta, att "brist på serotonin" var orsaken till depression. SSRI-medlen skulle stimulera till mer serotonin i systemet. Teorin har ännu inte kunnat bevisas, däremot motbevisats. (1)
De många biverkningar som uppstod löstes genom forskningsfusk, mer medicin eller andra mediciner. När en forskare, Nora Volkov, redan 1992 fann att lyckopillren skapade giftiga metaboliter i hjärnan tystades det ner, trots att depressionerna förvärrades och blev djupare av lyckopillren. Hallucinationerna och självmordsimpulserna orsakades av den "underliggande sjukdomen" – inte av pillren – blev den officiella förklaringen. Antipsykotika blev plötsligt mycket populärt – när besvären blev för uppenbara! De måste tystas ner till varje pris – ett ganska högt pris för många patienter!
Men redan 1967 hade planerna för denna biologiska satsning inom psykiatrin skissats upp. Då möttes en grupp prominenta psykiatriker i Puerto Rico, den internationella läkemedelsindustrins centrum, eller skatteparadis om man så vill. Man skulle diskutera användning av psykofarmaka på 2000-talet och målmedvetet inrikta sig på "normala människor". Varje udda beteende skulle sjukförklaras. Deras plan var att fram till år 2000 skapa en rad psykiatriska droger som "reglerade varje aspekt av mänskligt beteende". Enligt den organiserande psykiatrikern på mötet, dr Wayne O. Evans, så skulle "psykomedicinering bli en accepterad livsstil [under 2000-talet] och sökandet efter den exakt rätta pillret, ett mål för många människor". (2)
Freud och psykoanalys avskaffades i slutet på 1980-talet genom en massiv kampanj för "evidensbaserad psykiatri". Religionen ersattes av psykiatrin och oblaten av Prozac. Ett enormt halleluja uppstod i de vitrockade frälsarnas led. År 2000 fanns det en uppsjö med psykdroger som skulle "reglera varje aspekt av mänskligt beteende". Och mer är på väg.
Version DSM-5 håller på att landa under stor uppståndelse. Till och med en av upphovsmännen bakom både DSM-3 och 4, dr Allen Frances, har kritiserat den starkt (A warning sign on the road to DSM-5: Beware of its unintended consequences). Han kritiserar det faktum att det fortfarande inte finns en enda biologisk test för en enda av de 374 psykiska "sjukdomar" som räknas upp i DSM men som alltså inte är sjukdomar; och att "det inte kan bli några dramatiska förändringar inom psykiatrisk diagnostisering innan vi tagit ett stort kliv framåt i vår förståelse för vad som orsakar mentala stöningar".
Han menar även att "beskrivande diagnostik inte kommer att föra oss längre framåt". DSM räknar ju bara upp olika beteende som samlas ihop till ett syndrom. Han påstår i slutet av den flera sidor långa artikeln att DSM-5 kommer att skada mer än hjälpa. Och denna skarpa kritik kommer från en av grundarna av psykiatrins heliga diagnosbibel.
Det finns faktiskt värre kritik från det egna ledet. En av dessa kritiker är Marcia Angell tidigare chefredaktör för New England Journal of Medicine. I en flera sidor lång artikel (bokrecension) i New York Times strimlar hon DSM i småbitar. (3)
DSM-5 kommer förmodligen inte att utöka antalet diagnoser så värst mycket, men den kommer att omfamna ett allt större antal människor genom att utvidga kriterierna för många av diagnoserna. Antalet ADHD-barn kommer att explodera och allt fler deprimerade människor kommer att bli ännu mer deprimerade. En pandemi av psykiska sjukdomar kommer att utlösas.
Allen Frances avslutar sin artikel med:
"Resultatet kommer att bli en furstlig medikalisering av normalitet som kommer att trivialisera mentala störningar och leda till … en guldgruva för den farmaceutiska industrin men till hög kostnad för de nya falska … "patienter" som samlas upp i det markant överdrivet breda DSM-5 nätet."
Man kan kalla det ett trålfiske efter nya patienter helt enkelt. Och bakom det finns både en politisk och finansiell agenda.
(2) http://www.kmr.nu/pressrel_2010_03_12-dagens-psykiatriska-drogkultur-skapad.htm
(3) http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/jul/14/illusions-of-psychiatry/?page=1
Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
För mer information gå till KMR:s hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 6039 , 129 06 Hägersten