BÄTTRE ”ALDRIG ÄN SENT”. KRIMINALVÅRDENS STUDIE OM AMFETAMIN TILL INTERNER RENT FALSARIUM.
Under stridsropet ”Bättre sent än aldrig” lanserar Kriminalvården ett projekt fyllt med obefintliga fakta, trimmade miniräknare och strimlade studier. Flera tusen interner skall få amfetamin baserat på vilda slutsatser från en undersökning av ett fåtal interner. Utredningen har anmälts till Riksrevisionen och Justitiedepartementet. Kriminalvården har publicerat en utvärdering av ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. Den var gjord av en anlitad konsult. Utredningen har i media närmast framställts som en lösning på kriminalitet. Ingen journalist har fram till nu granskat bakgrundsmaterialet. En av anledningarna kan vara, att det, liksom Gillbergs uppmärksammade studie, hamnade i papperstuggen. – Jag har följt psykiatrin sedan 1972. Aldrig förr, inklusive Gillbergs studie, har jag sett något liknande, säger KMRs talesman, Peter Anstrin, redaktör för KMRs tidning ”mänskliga rättigheter”. Det jag är mest förvånad och bestört över är att ingen journalist granskat det här projektet. Det vore extremt tacksamt för en undersökande journalist. Istället hyllades det i media. Skribenten Janne Larsson har dock gjort en gedigen research. Vad han fann var ett luftslott som fyllts med:
Bakgrund: Hösten 2008 anslog Justitiedepartementet 200 000 kronor till ett utvärderingsprojekt av behandling med fångar med amfetamin på Norrtäljeanstalten. I uppdraget till Kriminalvården anges att en utredare skall göra en uppföljning. Hälsoekonomen Ingvar Nilsson fick uppdraget. Och det är nu Champagnegaloppen börjar. Nilsson får något slags storhetsvansinne och omvandlar utredningen till ett gigantiskt nationellt kriminalpolitiskt uppdrag som omdefinierar begreppet kriminalitet som en biologisk störning och avgör vad som är bäst för landets fångar. I brist på verklighetsförankring vässar han miniräknaren och fastslår att av landets ca 7000 interner så beräknas ”mellan 25% och 45% av dessa ha ADHD” och behöver amfetamin – främst Concerta. Han förutsätter att ingen skall ställa frågor om vad han baserar dessa siffror på. Det fungerar nämligen inte. För den underliggande undersökningen har nämligen papperstuggen eliminerat. Men uppenbarligen gick det till så att en utredare, Steve Ericsson, på Kriminalvården skrev till ett antal anstalter och frågade hur många som de trodde hade ADHD. Siffrorna varierade mellan 0,5% till 24% - ”misstänkta”. Inga medicinska undersökningar gjordes. Utredaren tog anstalten med högst siffror och fastslog att ”minst 25 procent av alla fångar har ADHD”. Men det var inte nog med det, tyckte Kriminalvårdens senare utredare Nilsson, för tar man på sig ”de neuropsykiatriska glasögonen” så ser man uppenbarligen klart att 25-45% av alla fångar har ADHD. Siffran 45% nämns allt oftare. Det mest märkliga med detta är kanske inte Ericssons utredning utan responsen. Förutom det mediala intresset med radio, TV och media som trummade ut budskapet och gjorde det till en ”sanning”, så hamnade det till slut ända upp i riksdagen. Janne Larsson skriver: Vid förfrågan hos Kriminalvården visar det sig att Ericssons utredning har hamnat i papperstuggen. Och det var nog lika bra det. För till Kriminalvårdens huvudkontor skrev Ericsson nämligen i sin Slutrapport från den 11 december 2003: Janne Larsson JO-anmälde då saken och JO gav Kriminalvården allvarlig kritik för att man förstört sin ”ADHD-forskning”. Man skulle kunna tro att det tog slut där. Men försöket med amfetamin till fångarna sätts trots detta igång – nu på allvar! Kriminalvårdens uppgift var att göra ”kontinuerliga uppföljningar och utvärderingar av verksamheten” – vilket naturligtvis inkluderar vad som hänt med försökspersonerna när de släppts ut från fängelset. Det finns dock inga sådana uppgifter, trots att det framställs så. Nilsson har definitivt inte gjort den uppföljning han betalts för att göra. En enda redogörelse återfinns i rapporten. Det handlar om en amfetaminist som släpps ut från fängelset, och som inte får sin ”medicin” och som ”därför” försöker strypa sin bror och en kamrat. Han har en närmast psykopatisk historia med allvarlig misshandel och flera självmordsförsök. Nilsson använder detta enda exempel som bevis för att upp till 3000 fångar som skrivs ut från fängelser måste ha amfetamin för att kunna leva – annars går det så här. Vad denna berättelse egentligen säger är att legal utskrivning till kriminella amfetaminmissbrukare inte fungerar och kommer att resultera i en katastrof. Som om det skulle behövas, så har har nämligen sambandet mellan amfetaminintag, våld, kriminalitet och psykisk störning kartlagts. En världsunik svensk studie visar att amfetamin har den starkaste kopplingen till våldsbrott. Forskare vid Lunds universitet har presenterat en studie med över 1000 tunga narkomaner som behandlats vid S.t Lars sjukhus i Lund. Amfetamin visade sig ha det starkaste sambandet med hög kriminalitet, men också flest antal domar för våldsbrott jämfört med andra missbruksgrupper, såsom heroinister eller alkoholister. Även EU-kommissionen har nyligen varnat för våldstendenser i samband med metylfenidat (Concerta, Ritalina): Det nämns absolut inget om att ”små doser” inte skulle framkalla detta. Det kan möjligen vara så att ”små doser” istället framkallar ett kontinuerligt abstinensbesvär eftersom amfetamin är toleranshöjande. Denna framkallade lågdosabstinens kan vara mycket obehaglig och våldsframkallande, det vet varje missbrukare. Men uppenbarligen inte Kriminalvården. Och detta vill de nu släppa lös på svenska folket. Det är nu Nilsson sätter sig hemma vid köksbordet för att göra skäl för de 300 000 kronor han fått för uppdraget (Kriminalvården tillsatte ytterligare 100 000 kr). Han lyckas pussla ihop pappersstrimlorna från Ericssons shreddade undersökning, säger att några interner gillat(!) att få amfetamin på anstalten, limmar ihop det här med lite annan skåpmat, trimmar miniräknaren och presenterar häpnadsväckande siffror. Nu framkommer det enligt multiplikationstabellen på den vässade miniräknaren att om en brottsling kostar 2 miljoner kronor om året och det finns 3000 ”obehandlade” brottslingar – så kommer vi - hokus pokus - upp i vinster av ”flermiljardklassen” som det uttrycks i rapporten. Och plötsligt dyker det upp en propagandafilm (Öppning till frihet) om detta gigantiska samhällsprojekt. Under Almedalsveckan i år visade läkemedelsbolaget Janssen-Cilag denna film, samtidigt som man glatt delade ut dokumentation till alla besökare om Nilssons/Kriminalvårdens väldigt vetenskapliga utredning. Janssen-Cilag tillverkar amfetaminpreparatet Concerta och är förmodligen de som kommer att göra de gigantiska vinster det pratas om. I sammanhanget bör det framhållas, att enligt den nyligen av EU-kommissionen gjorda utvärderingen av metylfenidat (Concerta, Ritalina), så är medlen inte godkända för vuxna – än mindre för kriminella och missbrukare. Förmodligen har dock Janssen-Cilag nyligen ansökt om godkännande av Concerta för vuxna, men Läkemedelsverket svarar inte frågor om detta. De hänvisar istället till sekretesslagen och behandlar det värre än en statshemlighet. De svarar inte ens på om företaget gjort en sådan ansökan. I sammanhanget kan nämnas en relativt färsk svensk undersökning av psykiatriprofessor Johan Franck om utskrivning av Concerta till missbrukare ”med ADHD”. Resultatet var ett totalt fiasko men tystades ner. Amfetaminet skall ut, enligt någons agenda. Vi kan också nämna en katastrofrapport från Läkemedelsverket för år 2009 som visade att 700 vuxna fick sluta med Ritalina och Concerta på grund av dålig effekt och biverkningar. Inte heller detta uppmärksammades i media. Janne Larsson avslutar anmälan till Riksrevisionen med följande ord:
|
