De allmänna handlingar som skulle visa att 25 procent av alla fångar "har ADHD" har förstörts. En "Gillbergskandal" inom kriminalvården - där Anders Milton satsade miljoner på amfetamin till fångar, grundat på en undersökning som inte finns. JO granskar nu Kriminalvårdens agerande.
Skribenten Janne Larsson som undersökt fallet säger: "Det verkar vara populärt inom det neuropsykiatriska området att strimla utredningsmaterial som inte tål offentlighetens ljus."
Historien var att Steve Ericsson, vid Kriminalvården i Örebro, år 2003 gjorde en undersökning vid sju anstalter om hur stor andel av fångarna som "hade ADHD". Resultatet - att det var 25 procent - har efter det trummats ut, om och om igen, av läkemedelsbolag, psykiatriker, politiker och media. Det ligger till grund för de projekt som nu pågår med att ge narkotika, som "medicin", till fångar (Norrtälje, Håga).
Så här gick det till: Fångarnas personakter gicks igenom och resultatet av denna granskning skickades till Ericsson. Personal vid anstalterna fick i tillägg till detta uppdraget att rapportera om "misstänkt ADHD". Uppgifterna skulle, som Ericsson skrev, "tas fram genom att intagnas personakter genomgicks och genom personals kännedom om intagen".
Janne Larsson säger: "Ericsson visste att utredningsmaterialet var så uselt att han var tvungen att förstöra det. Det gick inte ens att ställa några kritiska kompletterande frågor till anstalterna, då skulle alltihop bara ramla samman."
I en rapport till Kriminalvårdens huvudkontor skrev också Ericsson just detta: "Jag har trots den osäkerhet som redovisats från vissa anstalter valt att inte begära in kompletterade uppgifter då enbart en sådan begäran kunnat leda till att uppgifter korrigerats vilket skulle kunna minska trovärdigheten för kartläggningen." (Slutrapport, 11 december 2003.)
I stället för att ställa kompletterande frågor förstörde alltså Ericsson det material som inkommit från de olika anstalterna. Materialet skulle i sin helhet lyda under offentlighetsprincipen - och vara tillgängligt för offentlig granskning. Men som Kriminalvården i Örebro skriver i ett nyligen fattat beslut om handlingarna: "Med hänsyn till att de efterfrågade handlingarna har förstörts och således inte existerar kan utlämnande inte ske."
De fångar som fått sina personakter genomgångna och de som klassats som "misstänkta ADHD-fall" har helt säkert inte tillfrågats om att vara del av denna undersökning. Diagnoserna har i många fall ställts helt på fri hand och fångarna vet säkert inte ens idag att de klassats som drabbade av en kronisk störning i hjärnan.
Även om det inkomna materialet förstörts vet vi alla fall en sak: den uppskattning över neuropsykiatrisk sjuklighet som gjordes från de sju olika anstalterna sträckte sig från 0,5 procent till 23,6 procent. Mer exakt så var procentandelarna som följer: 0,5; 5; 7; 11; 16; 18,5; 23,6. (Slutrapporten.)
Men trots allt det ovanstående har Ericsson, psykiatriker och okritisk media förmedlat en bild av en vetenskaplig undersökning som bevisar att 25 procent av alla fångar har ADHD - och naturligtvis - behöver behandling (amfetamin).
Steve Ericsson har tillsammans med främst psykiatrikerna Kjell Modigh och Gunnel Ersson, rest land och rike runt sedan år 2003 för att föra ut budskapet om de 25 procenten.
Ingen journalist har uppenbarligen begärt att få se det material som påståendena grundats på - det material som inte fanns. I stället har det i otaliga radioinslag och tidningsartiklar hävdats att en fjärdedel av alla fångar har neuropsykiatriska störningar. Som när Steve Ericsson intervjuas av Radio Jönköping i mars 2007 och säger: "Före 2001 visste vare sig jag eller någon annan inom kriminalvården att den här gruppen var så stor. Det var först när jag gjorde en kartläggning som det visade sig att var fjärde fånge på våra slutna anstalter har ett neuropsykiatriskt funktionshinder." Eller som i Radio Norrbotten 2006: "För tre år sedan presenterades den första svenska studien av psykiska funktionshinder bland intagna inom kriminalvården. Studien visade att en fjärdedel av de som sitter på kriminalvårdsanstalter har ADHD." Eller som i GP 2006: "En fjärdedel av de intagna vid slutna anstalter beräknas lida av neuropsykiatriska funktionshinder sedan barndomen." I de olika inslagen och artiklarna är det återkommande budskapet från Ericsson att fångar ska ha "medicin" (läs amfetamin) - och att besvärliga barn också ska ha det, tidigt.
Det är till och med så illa att dåvarande ordföranden i justitieutskottet, folkpartisten Johan Pehrson, i riksdagen hänvisade till Ericssons utredning som något auktoritativt och trovärdigt. Så här trodde Pehrson att det var: "Steve Eriksson på kriminalvårdsmyndigheten i Örebro har kartlagt hur det ser ut på ett antal av våra anstalter när det gäller de neuropsykiatriska funktionshindren. Han kan visa att det är väldigt många." (Riksdagsdebatt 14 oktober 2004.)
Och som om det här inte var illa nog, också Anders Milton, den gamle psykiatrisamordnaren som nu fått ett toppjobb på Pfizer, tog till sig uppgifterna om de 25 procenten. Han satsade, baserat på dessa uppgifter, miljoner av skattebetalarnas pengar på amfetamin till fångar - till läkemedelsbolagens stora förtjusning. Enligt Milton var till och med uppgifterna om de många fångarna med ADHD ett bevis på att fler barn (!) behövde narkotika. http://www.kmr.nu/pressrel_2007_01_31.htm
Tänk om någon av alla dessa journalister och politiker, i stället för att okritiskt nicka med, begärt att få gå igenom Ericssons och Kriminalvårdens utredning för att försäkra sig om dess goda vetenskapliga kvalitet. Vad häpna de skulle ha blivit av att få veta att den inte fanns.
För mer information kontakta KMR på tel. 08-83 85 18
Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
För mer information gå till KMRs hemsida: www.kmr.nu
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 2, 124 21 Bandhagen