KMR avslöjade redan 1997 att Medicinska Forskningsrådet (MFR) i början på 1990-talet satsade miljonbelopp på den ”nya” lobotomiforskningen. Sedan 1993 var lobotomiforskningen ett av de mest prioriterade områdena och hade beviljats anslag på över 2,5 miljoner kronor. Detta saknar motstycke i världen och skulle bli startpunkten för en renässans för lobotomin.
(Se även Lobotomins historia www.kmr.nu/lobotomi.htm)

Sverige är numera ensama i Norden om att tillåta lobotomering på patienter. Men idag handlar det inte om att trycka upp en ismejsel över ögongloben in i hjärnan som på 1950-talet. Lobotomin kallas numera ”oblodig” och genomförs med hjälp av koncentrerade gammastrålar som bränner sönder en del av hjärnan. Patientens huvud placeras i en gigantisk hårtorksliknande konstruktion på några ton som efter en stund och utan några större obehag smälter ner den del av hjärnan den inriktas på.

Forskningen bedrevs på Karolinska Institutet och leddes av psykiater Per Mindus som 1991 fick en doktorsavhandling om psykokirurgi godkänd. I den skrev han klart och tydligt att han ansåg att fler människor borde genomgå psykokirurgiska operationer. Han var också initiativtagare till en patientförening för människor med ångest, Ananke. Det var där han hämtade sitt ”forskningsmaterial” som han forskade och opererade på. Per Mindus avled 1998 och de flesta lobotomierna upphörde med honom. Professor Björn Meyersson på Karolinska universitetssjukhuset fortsatte dock med lobotomierna och har även utvecklat en ny skräckmetod med elektrisk stimulans av hjärnan med inopererade elektroder.

En noggrann läsning av Mindus avhandling avslöjar att den bakomliggande teorin inte har ändrats nämnvärt sedan lobotomin introducerades. Det handlade fortfarande om att skära av de nervbanor man trodde var ansvariga för ett oönskat psykiskt tillstånd. Så kallade psykiatriska sjukdomar har dock aldrig kunnat lokaliseras fysiskt i kroppen, trots oändliga försök och experiment, och tills detta sker måste man anse att psykokirurgi förstör frisk hjärnvävnad. Mätningar med moderna röntgenmetoder visar att en nutida s.k. oblodig lobotomi förstör cirka två kvadratcentimeter av hjärnans vävnader. Detta är en helt oacceptabel verksamhet inom både forskning och sjukvård.

Expressen har nyligen gjort en utomordentlig reportageserie om de moderna lobotomierna. Synd bara att man inte uppmärksammade detta redan 1997 när KMR först avslöjade det. Då hade många tragedier kunnat undvikas. För både vi och psykiatrikerna visste om dess fruktansvärda följder. Vi intervjuade personer som lobotomerats av Per Mindus och som uppgav att de fått sina liv förstörda.  Av tio lobotomifall som ingick i en svensk studie skedde försämringar i fem av dessa (50 %) när det gällde ”det abstrakta tänkandet och förmågan att använda feedback för att förändra sitt beteende”. Patienterna fick m.a.o. svårare att tänka på teoretiska och ogripbara saker, t.ex. konsekvenserna av en handling och försämrad förmåga att lära sig av sina misstag (Nyman & Mindus 1995). Hälften av patienterna blev alltså mätbart mer robotaktiga av en nutida lobotomi och denna försämring kunde ske även om patientens ursprungliga psykiska besvär inte lindrades.

Och psykiaterna visste om detta, men fortsatte ändå!

Per Mindus ljög när han i TV-programmet Norra Magasinet i maj 1998 påstod att han fått tillstånd av etiska kommittén på Karolinska Institutet för sina hjärnexperiment. När reportern kontrollerade uppgiften stämde den inte. Kanske skulle han inte få något tillstånd heller, då flera patienter har skadats av hans experiment. De fick svullna huvuden som under flera år behandlades med kortison. ”Det var mycket bekymmersamt”, sade Mindus till reportern.

Per Mindus ställde en retorisk fråga till sina kolleger i Läkartidningen om de tyckte att lobotomerade patienter skulle få ersättning (med anledning av att KMR då hade begärt detta hos socialministern). För, skriver han, ”frågan är etiskt, psykiatriskt och socialt alltför komplex för att lämnas åt politiker och antipsykiatrirörelser” (Läkartidningen 1997:14). Detta är förstås ett öppet hån mot demokratin och det offentliga samtalet.

Inom läkarkretsar finns en kvävande kollegialitet som tystar kritiken mot detta slags idioti. Vi erbjöd Läkartidningen 1997 en artikel där vi påtalade likheterna mellan dagens och 1940-talets lobotomier men blev refuserade med motiveringen att vårt inlägg ”inte kommer att uppfattas som seriöst och initierat”. Vi har aldrig varit mer seriösa, och vi är långt mer initierade i denna fråga än de flesta läkare.

1996 skrev KMR till regeringen för att få till stånd ett förbud mot lobotomier och  skadestånd till de lobotomerade och slut på forskningspengar från MFR samt verka för ett förbud inom hela EU. Psykiatriprofessor Lars Jacobsson från Umeå utredde frågan på uppdrag av Socialstyrelsen. Han ställde sig helt bakom de extrema psykiatriker som försöker lindra symtomen hos sina patienter genom att förstöra hjärnan. Socialministern valde tyvärr att lyssna på Jacobsson. Anledningen som uppgavs var att lobotomierna (capsulotomin) var ”vetenskap och beprövad metodik” vid utförandet. Vi hävdade dock att man redan då visste om de allvarliga biverkningarna och att det var ett ej sanktionerat experiment, ej ”vetenskap” och ej ”beprövad metodik”. Patienterna bör därför få skadestånd.

Medicinska forskningsrådet - MFR – blev under mitten på 1990-talet utsatt för stark kritik och allvarliga anklagelser. Det uppmärksammades stort i media. Det handlade om forskning som inte utförts, stöld av andras forskningsresultat, om namnförfalskningar och om ett ”broderskap” som internt delar ut pengar från löntagarfonder och andra forskningsfonder - och som undviker kvinnliga forskare.

Den som utredde hela denna delikata soppa var även då psykiatriprofessor Lars Jacobsson, folkpartistisk landstingsledamot i Umeå. Han frikände alla inblandade. Sedan visade det sig att Lars Jacobsson själv suttit i rådet för MFR som godkänt de olika forskningsuppdragen (däribland lobotomianslagen).
Han tyckte själv att detta inte utgjorde något hinder för att han granskade MFR:s verksamhet.
– Nej, för sjutton, säger han till en journalist på SvD som varit med om att avslöja historien. Jag tycker det är viktigt att bidra till att det städas upp.
Lars Jacobssons rekommendation till socialministern gjorde att lobotomierna kan fortsätta. Så mycket för den städningen - där all smuts uppenbarligen sopades under mattan.

Som ”kuriosa” kan nämnas att vår professor i rättspsykiatri, Sten Levander, jagades ut ur Norge där han verkade som ”norsk professor” under 1980-talet. Han anklagades i media av en anhörigförening för psykiskt sjuka för att vara ”Norges farligaste man”. Eftersom lobotomier var förbjudet i Norge skickade Levander istället psykiskt sjuka till Sverige för lobotomering. Levande skyllde senare på att det var KMR som låg bakom anklagelserna, vilket vi inte dementerar.

I Norge är alltså lobotomi redan förbjudet, efter en djup tragedi där bland annat CIA betalat pengar för extremt grymma psykokirurgiska experiment (tidn. Mänskliga Rättigheter nr 2-98), och man har även betalar ut skadestånd till dem som tidigare drabbats. 178 personer har fått 18 miljoner kronor. Det var även KMR i samarbete med den uppmärksammade forskaren Joar Tranöy som fick till stånd detta förbud. KMR anser att offren för dessa vidriga psykiatriska experiment även bör få skadestånd i Sverige och att ett förbud genast utfärdas mot all slags psykiatrisk neurokirurgi.

För mer information kontakta KMR på tel. 08-83 85 18

Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA och 1972 i Sverige av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

För mer information gå till KMRs hemsida: www.kmr.nu
För ytterligare information: 08-83 85 18
Den internationella övervakaren av psykiatrin
Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Box 2, 124 21 Bandhagen