ISTÄLLET FÖR VÅRD - EN BERÄTTELSE OM MISSHANDEL OCH SEXUELLA ÖVERGREPP.

Följande berättelse är en brutal skildrig av hur psykiskt störd personal inom den psykiatriska vården i Stockholm väljer ut en sårbar och ensam patient för att tillfredsställa sina perverterade lustar.

Vi som arbetar inom KMR har i många år kommit i kontakt med förtvivlade patienter som utsatts för sexuella övergrepp i samband med "vård". Ofta har offren varit ensamstående personer med få eller inga nära vänner att söka hjälp hos efter ett övergrepp. Bevisbördan har också varit för stor. Ord står mot ord - och vem tror en psykpatient?

Det är både män och kvinnor som kontaktat oss. I majoriteten av fallen har offren vägrat att anmäla övergreppen och förövarna då de upplevt att kränkningen varit för omfattande. Något som förövarna verkar räkna med. Dessutom har offren ofta blivit hotade till livet eller blivit informerade att de kommer att bli inspärrade under lång tid med hjälp av diagnoser och tvångsvård, ihop med sina plågoandar.

Nedanstående text är därför något så ovanligt som en berättelse av en patient som blivit utsatt för upprepade övergrepp inom det psykiatriska vårdsystemet i Stockholm och som trots upprepade självmodsförsök, för att komma undan den perverterade och plågsamma behandlingen, ändå har överlevt och bestämt sig för att också berätta sin fruktansvärda berättelse. Orden är hans egna.

"Jag heter Magnus och vårdades enligt LPT på Nacka sjukhus avdelning 32 för en ätstörningsproblematik. Detta kunde personalen där inte göra något åt. Jag hade blivit flyttad till denna avdelning från Ankaret i Handen, då jag blivit utsatt för mängder av kränkande behandlingar där.

När jag först kom till kliniken i februari 2001 vid lunchtid var det rätt lugnt en stund. När jag vid 18-tiden hade vägrat vara med och äta och dragit mig undan till en lugnare del längst in på avdelningen så kom en av vårdarna till mig och sa att jag skulle gå in på mitt rum omedelbart. Eftersom jag var inlagd på LPT hade jag inget val även fast jag vägrade göra så. Väl inne på rummet blev jag nertryckt i sängen av denna vårdare. Han stannade kvar inne på rummet till det att en annan vårdare kom in och då var klockan en bit efter 18:15. Denna man har jag tyvärr inget namn på. Han var i mina ögon rätt storvuxen och kraftig. Han ställer sig först en bit från sängen där jag låg och börjar i normal samtalston säga väldigt ilsket att jag ska lyda de order jag får från personalen och om jag inte gör det så skulle jag råka ut för värre "behandling".

Våldsam "behandling" under hot
I det tillstånd som jag var i då så var jag rätt påverkad av diverse olika lugnande mediciner som de med tvång gett mig. Svarade bara på hans ilskna påhopp att han skulle "dra åt helvete". Hans reaktion på det blev att han tog två snabba steg fram mot fotändan på sängen och tog tag i min högra fot. Han sa då till mig att han inte accepterade mitt språk och sen vred han min fot kraftigt till vänster. Det small till i foten och gjorde fruktansvärt ont. Sedan kom han fram väldigt nära mig och sa till mig att om jag skulle säga något om vad han gjort så skulle inte jag leva länge till. Han sa också att om jag inte kunde använda foten så var det en direkt order att jag skulle säga att jag trampade snett när jag klev upp. Hans mordiska blick och det intryck han gjorde på mig gjorde mig väldigt rädd. Jag vågade först inte säga något alls till någon om det hela av rädsla för vad han hade sagt. Men smärtorna tog över och jag var tvungen att larma personalen. När jag gjorde så var mannen i fråga med tillsammans med sjuksköterskan som jobbade den kvällen och hans blick sa allt. Hade inget val eftersom jag var påverkad av lugnande medel och inte kunde göra något alls för att försvara mig. Blev remitterad till Södersjukhuset där de skulle undersöka foten som man först trodde var bruten. Innan jag blev transporterad dit fick jag med mig tre vårdare som skulle övervaka mig eftersom jag var rymningsbenägen och de hade mängder av orsaker till att skicka med halva avdelningens personal.

Innan avresa till Södersjukhuset fick jag ännu mer lugnande. Väl framme vid sjukhuset var jag så pass avslagen att jag inte kunde/vågade prata. Vårdarna som var med mig dit var de som pratade med läkare och jag blev själv aldrig tillfrågad om något. Hela tiden hade jag dessa vårdare med. En av dem pratade med alla läkare och sjuksköterskor medan de andra två såg till att jag inte sa något och inte försökte resa mig från sängen. Blev kvar rätt länge på SÖS och till slut konstaterade man att foten inte var bruten utan att det var en kraftig stukning. Foten blev inlindad kraftigt och de följande veckorna kunde jag enbart hoppa omkring på kryckor eller allra helst ville vårdpersonalen på avdelningen ha mig i rullstol eftersom jag ändå vägde alldeles för lite enligt dem.

Väl tillbaks på Nacka avd 32 så fortsatte samma behandlingsmetoder som jag fått på Ankaret i Handen. Gjorde jag inte som personalen sa så var ordern att de iskalla duscharna skulle vara en metod att få mig på bättre tankar. Blev tvingad in i duschen och stå där med det kallaste inställt. En vårdare vaktade dörren på utsidan (hade eget rum) den andra vakade noga att jag inte försökte ändra temperaturen eller stänga av vattnet. Försökte flera gånger göra det men blev då slagen av personen som var med där inne. Man slog mig med knuten näve rätt hårt i magen och buken. Det här var en vanlig metod de använde och det kunde vara flera gånger om dagen som de använde denna metod. Längden som jag fick stå i dessa iskalla duschar var mellan 30 och 50 minuter. Var givetvis iskall när jag kom ut men det förklarade man med att jag var för smal och hade naturligt sänkt kroppstemperatur. Den här "dusch behandlingen" användes flitigt på Ankaret i Handen också. Två av dem som övervakade mig ofta när jag var i duschen var vårdare A och vårdare B.

Psykologisk "sexbehandling" under dödshot
I mars 2001 blev jag tvingad till en kontakt med en psykolog vid namn C. Han inledde med att fråga hur mina sista 10 månader på Ankaret hade varit men jag gav inga direkta svar. Var även här påverkad av mediciner och har via gamla dagboksanteckningar som jag skrev när jag var där fått fram de flesta uppgifterna som handlar om min "behandling" på detta ställe. Det första denne psykolog föreslår är att en "behandling" som jag tidigare fått på Ankaret skulle vara lämplig. Är fruktansvärd äcklad av det än idag och har väldigt svårt att skriva om det då det väcker mycket obehagliga känslor inom mig. Vill göra er uppmärksam på att jag är heterosexuell och enbart har en sexuell dragning mot det kvinnliga könet. Dock har jag ingen partner och har aldrig haft en sådan beroende på mina långa och fruktansvärda problem med ätstörningar. Psykolog C ville vid första mötet göra vår "bekantskap" närmare så vi kunde prata djupare om vad som hänt mig tidigare. Det gjorde han på ett sätt som han tyckte var normal. Han tog fram sitt könsorgan och tvingade under dödshot att jag skulle ha den i min mun. Jag är fruktansvärt ångestladdad och känner mig så vidrig själv över detta men jag kan inte göra något åt saken. Det som har hänt har ju hänt. Under tiden som han höll på med sin tillfredställande handling mot mig så upprepade han hela tiden att om jag någon gång i framtiden skulle säga ett ord om detta så skulle han se till att jag skulle dödas.

Självmordsförsök och fortsatt misshandel
Samma kväll vid 20-tiden tog jag en överdos av Alvedon, 15 gram (30 tabletter) i självmordssyfte med tanke på det inträffade under dagen. Hade lyckats mygla till mig en möjlighet att gå ut själv och tidigare på dagen köpt dessa tabletter i apoteket som låg i samma byggnad. Det var bara några meter från hissarna upp till avdelningen.
Lyckades avboka ett besök några dagar efter första mötet med psykolog C och sedan var det inte så mycket mer kontakt med honom där som tur var. Under hela min "behandlingstid" som jag var på avd 32 var det mycket obehagliga metoder personalen använde. Bortsett de iskalla duscharna så blev jag ofta tvingad att stå med näsan in mot en vägg på mitt rum helt stilla. Rörde jag mig det minsta så blev det misshandel i form av slag, alltid med knuten näve i magen. Vid flera tillfällen så pass hårt att jag ramlade ihop men också inte så hårt att det lämnade synliga märken.
Under min vårdtid på denna avdelning var läkare D fullt medveten om vad jag utsattes för eftersom övrig vårdpersonal sa till mig att läkare D också är medveten om att det skulle vara en bra behandling för mig och att man kunde se till att jag hamnade på andra ställen som var betydligt värre än det som de utsatte mig för.

Under perioden 2000 till 2004 var jag förvarad på Ankaret i Handen där absolut inget gjorde mina dagar lättare. Var inskriven först enligt HSL men rätt omgående LPT och hade det hela tiden under min vistelse där. Jag blev inlagd på grund av min ätstörningsproblematik som konstaterades på Huddinge sjukhus och vägde vid inskrivningen på Ankaret 54 kg till 192 cm. Den första tiden på denna klinik var rätt lugn. Jag hade aldrig tidigare varit på en psykiatrisk klinik och visste inget om dessa. Blev i juli 2000 remitterad till Löwenströmska sjukhuset avd 35 för behandling av matproblemen. I december 2000 blev jag skickad via St Göran psykakut tillbaks till Ankaret där jag träffade läkare E. Läkare E var mycket brysk och elak i sitt tonfall mot mig hela tiden. Minns med hjälp av dagboksanteckningar vad som hänt. Var väldigt påverkad av lugnande mediciner och annat som jag inte vet vad det var. De använde väl mig som försökskanin när det gäller mediciner. Hade mängder av olika under långa tider och jag fick aldrig reda på vilka. Fick direkt ett fruktansvärt intryck av denna läkare som var aggressiv i sitt sätt att prata. Läkare E kunde inte formulera sig på svenska utan blandade ihop sitt hemspråk med det svenska. I ärlighetens namn undrar jag hur läkare E fått svensk läkarlegitimation. Men det ligger inte på mig att kommentera mer. Jag träffade läkare E väldigt ofta så fort LPT rådde och läkare E var den som alltid var hotfull och aggressiv mot mig så länge jag var i samtal med läkare E och det inte rådde besökstid på avdelningen. Så fort det var besökstid så ändrade läkare E sitt sätt att vara på till en falsk trevlighet som alla svalde. I mina ögon är det läkare E själv som är psykiskt störd. Det var läkare E som utfärdade alla behandlingsförslag i samband med en extra läkare som heter F som mer eller mindre dagligen tvingade till sig samtal med mig. Jag pratade sällan speciellt mycket med någon på denna klinik då de utsatte mig för en så djup kränkning med sina "straffmetoder" i form av iskalla duschar, misshandel och sexuella övergrepp av psykolog och vårdare på avdelningen. I början brukade de "testa min uthållighet" när jag varit verbalt elak mot personalen. Man tvingade mig att stå upp helt still på mitt rum och rörde jag mig så blev det kalla duschar istället.

Sexuellt perverterad vårdpersonal
När det närmade sig jultid år 2000 så beslutade läkare E att eftersom jag var för "besvärlig" lägga mig i bälte och tillföra näringslösning intravenöst. Detta inträffade ofta. Samtidigt var hela tiden personal runt mig. Fick aldrig vara ifred utan hade ständigt extravak av olika anledningar. På julafton under eftermiddagen så var det två killar, här kallade G och H, som hade hand om extravaket på mig och en av dem hade "tröttnat" på mig eftersom jag vägrade vara "social med övriga patienter" och att jag alltid var mer på rummet jag var tilldelad än ute på avdelningen. Fick då reda på att läkare E hade gett dem fria händer att prova alla möjliga behandlingar och det var dem som började med sexuella övergrepp i samma form som på Nacka. G vaktade min dörr medan H tvingade mig ligga på sängen och ha hans könsorgan i munnen. Jag vägrade givetvis först men fick ett så ordentligt slag i magen med knuten näve att luften gick ur mig. Var också påverkad av diverse olika mediciner och var rätt påverkad av detta. Hela natten pågick dessa saker. De, G och H, gick av sitt pass vid 22-tiden och då kom nattpersonalen som hade fått som råd om att det var en bra "behandlingsmetod" för mig. De båda som började med dessa handlingar har också sagt till mig att om jag någonsin i framtiden skulle nämna detta för någon så skulle de se till att jag skulle dödas. Är fortfarande idag givetvis väldigt rädd för detta.

Patientens matproblem ökar som resultat av "vården"
Samma sak hände under nyårsnatten 2000. Samma övergrepp i kombination med iskalla duschar. I samband med denna behandling så påverkades mina matproblem väldigt negativt och jag mådde sämre och sämre. Läkare E var den som var ansvarig för medicineringen och de gav mig det mesta som finns att ge och alltid under tvång. Var hela tiden ett liv i en suddig värld. Jag kommer dock ihåg dessa övergrepp, misshandel och straff som jag fick eftersom det var så grova. Efter nyårshelgen blev jag verbalt grov tillbaks mot läkare E utan att vara hotfull utan sa vad jag tänkte och tyckte om avdelningen och att läkare E var en diktator som härskade på avdelningen. Detta ogillade läkare E givetvis och straff utdelades hela tiden på olika sätt som jag beskrivit ovan. Tvångsvården fortsatte hela tiden eftersom Länsrätten aldrig ens lyssnar på vad jag som patient säger utan läkaren bestämde själv vad utgången skulle bli. Och så fungerar det inom psykiatrin. En läkare har all makt och naturligtvis så dokumenterar de alla mina brister i journalerna men de skriver aldrig ett ord om de övergrepp, misshandel och andra saker som de utsatte mig för.

Ytterligare psykologisk "sexbehandling"
I april år 2001 blev jag åter tvingad till kontakt med Ankaret även fast jag vårdades på Nacka avd 32 då. Träffade en läkare I på Ankaret, har inget att invända mot honom. Han hade med sig en psykolog vid namn J. Har vid denna tidpunkt en mängd mediciner. Fick en rätt bra kontakt med läkaren. Tyvärr ordinerade han mig besök enskilt med psykolog J. Antingen har jag haft världens otur vad gäller psykologer och vårdare inom psykiatrin eller så är de flesta manliga i denna grupp homosexuella. Vid detta datum (2001) har jag hunnit med flera självmordsförsök på grund av de saker jag utsatts för bakom låsta dörrar i psykiatrins värld. Denne psykolog J träffade jag på öppenvården på Ankaret och första mötet var den 2 maj 2001. Psykologen frågar då om hur jag såg på mitt liv och om jag hade några problem vilket jag inte ansåg då. Eftersom jag inte var speciellt villig att prata så tyckte han att det var bättre prova en ny metod. Detta var en öppenvårdskontakt. Han tyckte då att han skulle prova en variant som han hört hade fungerat på avdelning Lotsen. Var som vanligt vid denna tidpunkt påverkad av mediciner och rätt dåsig men övergrepp glömmer man inte för det. Han hade ett rum med nerdragna persienner och låste dörren till rummet. Sen var det samma behandling med honom. Han tvingade in sitt könsorgan i min mun och höll på så ett bra tag. Hade vid flera tillfällen bara tankar på att bita ihop allt jag kunde så han blev av med den delen av sin kropp. Var dock rädd för att han skulle slå ihjäl mig eftersom han var väldigt snabb att informera mig att så blir fallet om jag skulle säga något någon gång då eller i framtiden. Alla möten med J var bestämda som så att om jag inte kom dit skulle polis tillkallas eftersom jag var utskriven på en prövotid då jag hade LPT och då skulle polisen föra mig till honom och det innebära inläggning och en massa andra obehagligheter. Nästa möte med J var den 8 maj 2001. Samma sak hände då. De tillfällen som jag mötte J på Ankaret var dessa datum, 2001-05-23, 2001-05-30, 2001-06-13, 2001-06-20, 2001-06-26. Efter detta datum blev jag överflyttad till Nackas öppenvård. Vid detta tillfälle hade jag en stående medicinlista som såg ut så här,
Effexor 75 mg, 3 gånger per dag
Buspar 10 mg, 3 gånger per dag
Stesolid 10 mg, 9 gånger per dag
Propavan 25 mg, 4 tabletter till natten
Stilnoct 10 mg, 1 tablett till natten
Mallorol, 25 mg, 2 till kvällen samt 2 vid behov, obegränsat antal gånger.

Dessa mediciner hade jag i princip bara för att jag inte kunde ta det lugnt, blev utsatt för hot och övergrepp. Kunde vid denna tid inte längre sova alls på nätterna och vaknade ofta kallsvettig och undrade vart jag var, även om jag var hemma. Drömmarna handlade hela tiden om de övergreppen både de sexuella och misshandeln som läkare och ovan nämnda personal mycket väl kände till och känner till.

Efter mängder av år i förvaring och utan specialistvård så såg jag ingen annan utväg än att flytta från Stockholm. Jag gjorde detta i början av 2003. Var tvungen att flytta så långt bort som möjligt från Stockholm och alla kliniker där jag "behandlats" och förvarats.

I början när jag kom till en annan stad i Sverige hölls jag av slutenvården på LPT men då läkare på kliniken i staden tyckte att detta hade negativ effekt på mig så bröt man den rätt fort. Dock åkte jag in och ut flera gånger på grund av att jag åt för lite. Man valde då istället att lägga mig på medicinkliniken på sjukhuset där de tvingade i mig näringslösning via sond som jag haft sedan år 2000.

I dagsläget har jag en öppenvårdskontakt som jag träffar en gång i kvartalet och den ger inte mig ett dugg men jag har fått en chans att återgå till ett normalt liv igen.

Står på vissa mediciner än idag som för att kunna sova. Har dock enbart sömnmedicinerna kvar idag. Utan dem sover jag inte alls och trots att jag har dem så vaknar jag fortfarande om nätterna med mardrömmar om det jag varit med om. Jag känner att jag i nuläget inte orkar hålla detta inom mig längre och jag får ta risken att utsättas för de dödshot som jag fått höra att de ska utsätta mig för om jag pratar med någon om detta som hänt.

Är fortfarande idag livrädd för att utsättas för vårdens åtgärder då jag berättar om det som jag nu gjort.

Magnus

Eftersom patienten upprepade gånger har blivit utsatt för dödshot är namnet fingerat. Vidare har vi på grund av datalagen PUL varit tvungna att ta bort namnen på förövarna och ersatt dessa med de första bokstäverna i alfabetet. KMR har dock full kännedom om namn och adress på dessa personer.