Hej,

Jag blev för ca två månader sedan behandlad med ECT efter ca 15 år av depressioner. Jag kände visst motstånd mot behandlingen men min familj tyckte att jag skulle genomgå behandlingen ändå. Och det gjorde jag. Under tiden åt jag medicinen Efexor och en väninna till mig som forskar inom neurologi avrådde starkt från ECT i kombination med Efexor, då det enligt henne ökar biverkningarna. Detta fick jag dock veta efter tredje och sista behandlingen.

Jag var nöjd med narkosen, det var skönt att i mitt depressiva tillstånd få försvinna bort från världen. Efter första behandlingen vaknade jag upp och var helt desorienterad, jag visste inte vem jag var, var jag var eller något över huvud taget. Det tog några timmar för mig att minnas mig själv och vad som hänt. Efter den andra behandlingen ökade mitt motstånd ordentligt och det hela började kännas helt fel. Jag informerade min läkare om denna känsla.

Under behandlingstiden var jag helt sänkt, sov hur mycket som helst, tappade vikt och blev personlighetsförändrad. Efter tredje behandlingen förvärrades jag och fick åka in akut då jag hade hallucinationer och kände att jag aldrig tidigare varit så nära att begå självmord. När jag kom in så konstaterades det att jag drabbats av mani som utlösts av ECT:n. Jag låg sedan inlagd i nästan två veckor och jag har aldrig tidigare i mitt liv mått så dåligt.

På kliniken konstaterades det att jag har bipolär sjukdom och nu medicinerar jag med litium och man försöker finna någon medicin som kan bryta min nuvarande depression. Men jag har fortfarande, två månader efter de tre behandlingarna, svåra minnesproblem och svårigheter att finna ord, och att läsa längre texter. Ca två månader före behandlingen är helt raderade ur mitt minne. Jag har en känsla av övergrepp inom mig och om jag ser något som påminner mig om behandlingen så får jag svår ångest. Det är som att jag har varit med om en mental chock och jag har enormt svårt att gå vidare efter händelsen.

Innan behandlingen så fick jag föga information om hur det kunde bli efteråt, vad riskerna var. Jag var så dålig så jag greppade efter halmstrån och hade känslan att "de kan göra vad de vill med mig, det kan väl inte bli värre". Men om mina anhöriga hade fått neutral information kanske de hade motsatt sig behandlingen. Jag planerar att anmäla händelsen till PSR men jag antar att jag inte får ut någon ersättning, jag gick ju med på behandlingen. Jag har också svårt att anmäla min läkare till HSAN eftersom han fortfarande är min behandlande läkare och eftersom han egentligen inte gjort något fel, han ordinerar ju ECT till mängder av patienter årligen.

Jag vet att det finns flera som blivit sämre av ECT och en kvinna som jag träffade när jag låg inlagd hade fått 23 (!) behandlingar utan någon som helst effekt. ECT är en fruktansvärd behandlingsmetod och det är helt otroligt att den finns och hyllas i dagens upplysta samhälle. Det är ju inte bara den behandlade som får lida utan även de anhöriga. Jag lider dagligen av efterverkningarna från ECT:n och jag önskar ingen att behandlas med denna förlegade, fruktansvärda metod.   

Med vänliga hälsningar

DGS