Många föräldrar och lärare undrar vad de kan göra för sina elever, barn och ungdomar som har problem med känslomässiga berg och dalbanor och beteenden, vilka allt som oftast ställer till det för dem själva och omgivningen. Genom mitt arbete som lärare under många år och som förälder med kontinuerlig kontakt med unga människor har jag samlat en del erfarenheter som kanske kan inspirera någon annan.

I dagens samhälle tenderar det att bli alltmer vanligt att barn och unga med avvikande beteenden får olika typer av diagnoser. Psykiatrin tillhandahåller dem lika lättvindigt som de menar sig ha lösningen på problemen – psykiatriska droger till allt flera. Vem som bär ansvaret för detta synsätt är en fråga som jag inte går närmare in på här.
Jag vill istället belysa att våra beteenden är just beteenden som det kan ligga flera olika orsaker bakom och som inte i sig är sjukdomar som man kan eller bör behandla med psykiatriska läkemedel.
Ibland kan det helt enkelt vara så att barns mognad är den faktor som avgör hur det beter sig. Bakom beteenden kan även ligga oro och känslomässiga trauman såväl som biokemiska obalanser (näringsobalanser) och reaktioner på allergener. Vårt immunsystem är nära kopplat till nervsystemet och vårt psykiska välbefinnande. Inom medicinen finns numera en gren som kallas PNI, psykoneuroimmunologi och som namnet antyder har man där påvisat sambandet mellan vår psykiska hälsa, vårt nerv- och immunsystem.
Redan på 80-talet kom larmrapporter som visade att många barn reagerade med hyperaktivitet på flera av de tillsatsämnen som fanns och fortfarande finns i livsmedel, godis och läkemedel. Genom att man plockade bort det ämne som barnen reagerade på, försvann också deras hyperaktivitet.
Som jag ser det är vi alldeles för snabba på att ge diagnoser och recept på läkemedel idag istället för att ta oss an de enskilda individerna och de problem som de kan tänkas ha.
Mina tankar kring barn och unga som med diagnosförfarandet ”stämplas” utifrån en: ”Vi vill hjälpa dig” attityd är många. Att diagnoser kan bli självuppfyllande är en av dem, att de psykiatriska medicinernas verkningar skapar nya problem är en annan.

Mina egna erfarenheter sträcker sig långt tillbaka i tiden – närmare 30 år. Då arbetade jag på en skola som speciallärare åt en pojke som fått en MBD–diagnos (minimal brain disorder). Han togs ut ur klassrummet och fick sitta och arbeta tillsammans med mig i ett mindre utrymme. Det här var en helt ”vanlig” pojke och hans enda avvikelse från de andra barnen var, såvitt jag kunde se, hans något mindre förmåga till uthållighet - vad gällde skolans uppgifter. Som den lille tänkare han var såg han ut att föredra att tänka sina egna tankar framför att ägna sig åt de uppgifter skolan erbjöd honom. Idag kan jag tycka att det var ett sunt beteende som styrde honom, det gav emellertid upphov till en del merarbete för klassläraren. Själv hade jag inte så stor erfarenhet av speciallärarjobbet så jag provade mig fram för att vi skulle finna ut arbetssätt och intresseväckande uppgifter.
Det här var min första bekantskap med ett s.k. bokstavsbarn. När jag ser tillbaka till mina första år som klasslärare fanns där barn (pojkar i samtliga fall) som hade mycket större problem än den här grabben. De här pojkarna växte upp till välfungerande individer. Därför är jag kritisk till vad som sker idag.

Långt senare – vid mitten av 90-talet – hade jag utarbetat ett avspänningsprogram som jag startade upp i min egen klass. Det hela utföll så bra att då jag fick en resurslärartjänst under en 3-års period fick jag också möjligheten att introducera och genomföra mina avslappningsövningar i alla årskurser på den låg- och mellanstadieskola där jag arbetade.
Sporrad av de fina resultaten vi fick skrev jag senare ett projekt om Emotionell utveckling i skolan. Men för att börja från början…

De flesta lärare idag fungerar på flera nivåer för att kunna möta upp sina elever och bedriva undervisning. Vi rör oss inom områden där psykologer, socialarbetare samt kurator/skolsköterska gör sina insatser. En lärare behöver, förutom sin roll som kunskapsförmedlare och gränssättare, vara inkännande och stödjande. Att ha en metod att ta till kan bli en trygghet i arbetet, ja, rent av ett överlevnadsverktyg .
Det jag fann då jag arbetade med avspänningsundervisning bland skolbarnen var att vi fick ett mycket tryggare förhållande till varandra och därmed ett mer harmoniskt klassrumsklimat.  Eleverna såg ut att öka sin motivation efter våra övningar och grep sig an sina uppgifter med en koncentration jag inte upplevt tidigare. Deras uthållighet i skolarbetet ökade därmed de enskilda prestationerna och resultaten.
Till och med de elever som vanligtvis brukade ha svårt att få något gjort och de som var motoriskt oroliga fick ett förändrat beteende i positiv riktning. Det här hade jag inte förväntat mig. Min avsikt till att börja med hade varit att ge mina elever ett välbehövligt avbrott från de teoretiska arbetsmomenten.
Nu kom barnens koncentration alla till godo, vi fick helt klart en lugnare arbetsmiljö. Både eleverna och jag som lärare kunde dra fördel av vår mer avspända arbetsmiljö. Vårt välbefinnande i skolsituationen stärktes.
Avslappning är emellertid inte bara nyckeln till en bättre inlärningsmiljö utan leder även till att vi får barn och unga med bättre hälsa, jämnare humör och större empati. Exakt vad det här beror på vet man inte men tydligt är att inkännande övningar, förutom att de stimulerar oss till helhetstänkande, när vi slappnar av aktiveras höger hjärnhalva, även balanserar oss känslomässigt och hjälper oss till större inlevelseförmåga med såväl oss själva som andra. Det här blev så tydligt för mig då jag alternerade mellan flera grupper och som mest hade ett par hundra elever varje vecka. Det hände något alldeles speciellt i mina grupper. En samhörighet och tillit växte fram trots att jag endast träffade några av dem en gång per vecka. Vårt emotionella klimat stärktes på alla plan. Värme och förtrolighet blev vapendragare mot bråk och mobbing. Vad jag inte visste då var att vi lättare bygger upp en känslomässig kontakt då vi är avslappnade och i stunder av tillit upplever vi en empatisk resonans av varandras känslor.
Jag vet att samma resultat som jag funnit, kan även andra metoder som syftar till avspänning ge, såsom massage och yoga. Det finns ett pågående projekt i en del svenska skolor där man använder lugn och ro övningar. Det viktiga är således inte vilken metod vi använder utan att vi ger våra barn möjligheter till ökad psykisk balans.

I den metod jag använt, och som jag fortfarande använder då jag föreläser på gymnasienivå, och som fått namnet kreativ avspänning, samlas vi efter övningen och samtalar med varandra. Den som vill berättar något kring sin inre resa. Mina avspänningsövningar innehåller oftast en guidad visualisering där eleverna målar upp en inre plats för frid och välbehag. En plats de sedan kan återkomma till när helst de känner sig stressade eller vill varva ner och ta en paus. Det blir en plats för inre vila, återhämtning och balans.
Många elever, kanske speciellt de yngre eleverna, uppskattar att få måla och skriva om sin plats och sina inre bilder. Det blir ett sätt att bearbeta tankar och känslor de bär och bara detta har en helande effekt på oss människor. Kan vi sedan få berätta för någon som lyssnar och bekräftar blir effekten ännu större.
Jag har fått positiv feedback från främst mina elever men även föräldrar har hört av sig. När vi började med avspänningen i skolan berättade flera för mig att magvärk och huvudvärk som deras barn dragits med försvunnit. Till och med en flicka som hade ont i sitt hjärta, antagligen p.g.a. oro och stress, märkte att hon mådde bättre och att hjärtats oro försvann då vi satte oss ner, slappnade av och djupandades.

Kreativ avspänning är, som namnet antyder, en kreativ metod där vi använder vår fantasi för att skapa inre, behagliga bilder som en motvikt till alla de yttre intryck vi dagligen får ta emot. Det är en metod som i sin helhet består av fyra moment. Allt efter tid och lust kan man plocka ut delar och arbeta med. I korthet består den av följande:

• dans/rörelse
• avslappning/närvaroträning
• ord och bild
• samling

Första momentet är avspänning med fria rörelser till musik, företrädesvis trummor.

Andra momentet omfattar en guidad visualisering där muskulär avslappning och fokus på andning ingår.

Tredje momentet består av fritt skapande. Eleverna får måla och berätta om sina inre bildupplevelser.

Fjärde momentet är gemensam samling och samtal. Var och en som önskar får dela något med gruppen.

Kreativ avspänning går lika bra att använda med små barn som med stora och givetvis har även vuxna glädje av den. I den bok som så småningom utkommer beskriver jag metoden ingående, förmedlar tankar kring pedagogiken jag använt samt bjuder in läsaren att ta del av de berättelser och bilder barnen upplevde i sina inre resor. Det blir en resa in i fantasins, visdomens och symbolernas värld.

De inre bilderna bygger broar mellan vårt inre och yttre liv. De ökar kunskapen om oss själva, och ger oss ökad trygghet i att vara människa. All avspänning balanserar vårt nervsystem liksom vårt endokrina system. Det vi med hjälp av avspänning kan åstadkomma under en kort stund får återverkningar i vår hälsa, våra beteenden och vårt samspel med andra.

Välkommen att ta kontakt med mig får ytterligare information. Mina kontaktuppgifter finns hos KMR.